LOGGA IN
OM ROTBYGD

Ola Sonas yxa
Ola Sonas yxa

Ola Sona

OLA SONA OCH TROLLEN I HUSBERGET,

Bromåla, Kättilsmåla


Blekinge – sagan med verklighets bakgrund.


Historierna Ola Sona – eller Sju Sona- är många.

Alla har dock som gemensam nämnare hans vistelse i HUSBERGET, under sju år då han sammanbodde med trollen.


I tre artiklar har hans historia berättats i Blekinge Läns Tidning.

Den först 1875, den andra 1930-talet och den senaste 1973.


Samtidigt har de muntliga traditionerna levt vidare……!

På senare tid har källorna sinat sedan berättar traditionen inte längre lever som förr.


Ola Sona var bonde i Bromåla under en tid då kungens fogdar ständigt pressade bönderna på skatter – antingen fogdarna nu hade danske eller svenske kungen som uppdragsgivare.

Vid mitten av 1600 – talet hade Blekinge blivit svenskt – men om Ola Sonas tid i HUSBERGETs grotta inföll då eller i ett tidigare skede är svårt att slå fast.


Berättelserna poängterar samtliga att Ola Sona höll sig borta under sju år för att bli delaktig av en, som det tycks hävdvunnen, preskriptionstid.


Historien börjar den söndagsmorgon då Ola Sona såg två fogdar –

Ibland säger man tre – närma sig gården för att kräva skatt, som han inte erlagt. Han tog sin yxa - enligt intendent Rosander, Nordiska museet, en så kallad bergsmansyxa - och mötte fogdarna. Efter en ordväxling dräpte Ola Sona fogdarna och förstod att han var biltog - fredlös.

Och för en biltog man fanns bara skogen och klyftorna att hålla till i!

Ola Sona tog sin tillflykt till Husberget där han visste att trollen bodde och som människor, därför avskydde att komma nära.

Där räknade han med att få vara ifred under de sju år i fredlöshet som förestod, men han tog med sig vad han behövde för att fiska och jaga och ha ett så hyggligt liv som man kan tänka sig i en berghåla. Bland annat ska han enligt sägnen ha fört med sig två flintlåsgevär som han köpt eller bytt sig till av ryttare som varit förlagda i trakten. Till utrustningen hörde även ett järnbeslaget träskrin för kulor och krut samt andra nödvändiga småting.


När Ola Sona knackade på hos trollen blev han först inte insläppt.

Solen stod högt vid tillfället och inget troll i världen trotsar ju det för, ”skrömt” farliga solskenet!

Så småningom fick han i alla fall komma in i det yttre bergrummet

Och trollen sporde vad han ville. När Ola Sona yrkat på att få stanna i berget under sju år tog trollen en överläggning med familjen i övrigt och sa därefter att Ola Sona kunde få bo i ” förstugan” om han kunde uppfylla vissa villkor.

Enligt folktron kunde trollen inte gärna avvisa en man som var dråpare – han hade kvalificerat sig för att vara i deras närhet!

Det visade sig att villkoren var att Ola Sona skulle lösa några uppgifter som ständigt återkommer i folksagor av denna karaktär.


Han skulle vara varken klädd eller oklädd, skodd eller oskodd, kammad eller okammad, klippt eller oklippt, tvättad eller otvättad.


Och som andra som enligt sägnerna stått i samma situation, löste han det hela genom att göra allting till hälften, riva av ett byxben och gå med bara en sko. Då kunde trollen inte göra honom något ont och han fick stanna i förstugan - även om förhållandet mellan människor och troll inte var det bästa och fastän båda parter gjorde sitt för att lura varandra!

Efter de sju åren kunde Ola Sona återvända hem till sin gård, dit han givetvis även under tiden i berget ofta sökt sig för att hämta vad han absolut behövde för vistelsen i grottan.

Man får väl också anta att Ola Sona stannade hemma ibland när han tyckte att faran för knekt eller fogdebesök inte var så överhängande!

När Ola Sona kom tillbaka till sin gård i BROMÅLA - enligt traditionen den översta av de gårdarna som finns i byn – hade gården blivit misskött under Ola Sonas år i berget och han fick svårt att klara försörjningen för sig, och de sina.

Enligt en version av historien ska han under slutet av sitt liv ha bott i Djäknemåla - strax söder om Bromåla. Från Djäknemåla stammade han ursprungligen.

Detta hör dock till de många oklara delarna i berättelsen om hans liv. Men på den gård i Bromåla som Ola Sona sagts ha brukat när dråpet skedde, lär ännu i slutet av 1800- talet Ola Sonas släkt ha suttit kvar där fann kantor J.P. Kjällqvist i Lösen år 1875 en yxa som ska ha varit mordvapnet. Han köpte den och vidarebefordrade en till Nationalmuseum, som sedan överlämnade den till Nordiska museét.


Lennart Svensson, Rödeby som samlat mycket av historierna om Ola Sona berättade att han som pojke i Rödeby under 1920-talet såg en man som fanns på ”Fattiggården”, dvs. ålderdomshemmet.

Han hette Karl Sona, hade varit bonde i Viö och sa sig vara femte släktled efter Ola Sona. I sitt traditions medvetande kunde han datera Ola Sonas vistelse i Husberget till senare delen av 1600-talet och han angav Ola Sonas dödsår till 1670.

Enligt tradition levde Bromåla-bonden inte så många år efter sin strapatsfyllda vistelse i bergsgrottan.



När Ola Sona låg i trollens förstuga hade han säkert ”vättesilver” och ”vårdastål” i fickan för att klara sig för trolldom och skadeverkningar från de övernaturliga.

Enligt folktraditionen - i detta fall återgiven av Albert Håkansson i Biskopsberg och Lennart Svensson i Rödeby – var trollen en rest av ett gammalt folkslag som bodde i grottor lite varstans i skogarna, men som idag för länge sen är borta!

Men när man umgicks med dem fick man ta sig i akt och Ola Sona hade kanske hjärtat i halsgropen ibland när han i förstugan hörde hur trollfamiljen härjade i kammaren innanför.

Det kan man i varje fall ana när man hör berättelserna!


En gång när Ola Sona varit ute på jakt och skjutit en hare fick han den inte märkligt nog, trots att han sprang nära honom.

Så en kväll när Ola Sona lagt sig fick han höra att trollungarna pratade om honom och de sa;

”I morron ska jag springa hare för Ola!”


Då förstad Ola Sona vad som komma skulle och han laddade sin bössa med krut, avskrap från malmen på en kyrkklocka, vigselguld (som prästen läst över), ännalöst trä ( trä som vuxit så att det bildade en rund kula) samt som projektil en nickelkula.

Det var ett trollskott efter alla konstens regler och när en hare hoppade upp framför fötterna på honom sköt han.

Då skrek haren (trollungen); ”Du träffa mej i benet Ola!”

Och sedan var den halt resten av sitt troll-liv!


TROLL SOM BRÖLLOPSGÄSTER


Det var en av de historier om Ola Sona som man förr berättade vid kvälls elden eller när man annars samlats och skulle ha något att läska själen med. Då gick tiden fort trots att man saknade radio och TV och berättar traditionen fördes vidare släktled efter släktled.


En annan historia handlar om ett bröllop som hölls i bygden under den tid som Ola normalt höll till i berget. Vid tillfället var han dock med vid Gästabudet. Där märkte man emellertid att maten försvann från faten innan gästerna hunnit äta mycket av den.

Ola visste att trollen också var med på bröllopet – fastän de var osynliga. Själv hade han en mössa som gjorde att han med den på huvudet kunde se sådant som annars var osynligt. Brudgummen fick låna mössan och blev förskräck när han såg att bredvid varje gäst satt ett troll som slukade maten på fatet så fort maten serverats. Men Ola visste på råd och rådde brudgummen att hämta en stor Bålyxa och drämma den i skallen på trollgubben som satt intill honom. Så skedde och där efter räckte maten till – även för gästerna.

När Ola kom hem till berget hörde han trollen i kammaren.

” – Är ni långe hemma?” – frågade Ola ”- Ja sa trollgubben- han påkade mej i pannan lite, så där var inte roligt längre!”

Versionen, berättad av båtsmannen Sandkvist, Gisaryd för J. Lagerholm, som återgav den i Blekinge Bygder 1926.


TROLLENS SILVERBORD


Tron på trollen har bott kvar i bygden länge.

Arvid Andersson, Bromåla (1973) 79 år, kan berätta om torparen och träskomakaren SPRINGER som i mitten av 1800-talet bodde på ett torp inte långt från Husberget. När han skulle till och från sitt arbete passerade han berget – och en gång blev han borta.

När han efter en tid återkom sades det att han varit hos trollen i berget – och Springer ”blev religiös” efter episoden.


Man berättade även om trollens silverbord och silverbössa som

Fanns i berget och så sent som på 1920-talet kom ett par

Ättlingar till Springer cyklande från Skåne, där de bodde, för att inne i berget försöka hitta dyrgriparna. De lånade bl.a. rep i Bromåla för att ha till hjälp vid klättringen i bergets grottor.

Något resultat av sitt sökande kunde de inte visa upp.



DUNDER I BERGET


En lantbrukare som för några decennier sedan släpade virke i skogen uppe på berget fick en gång ta hästen i tygeln och hålla i allt vad han orkade för att kraken inte skulle skena. Orsaken var att ett väldigt muller hördes inne i berget och kom både hästen och gubben att känna sig oroliga. Efteråt sa bonden: ” Något mystiskt är det i berget så där kommer jag inte att köra mer!”

Det må vara hur som helst med dånet – kanske var det några klippblock som rasade inne i bergets gångar – men idag kan man

Inte ta sig in längre än till ”förstugan” och förklaringen, till detta finns också bland bygdens män.


Det var vid en jakt efter räv- troligen så sent som på 1930-talet – berättar L.S. Räven gick in i Husberget och det var omöjligt att få ut den. Ett rävskinn representerade då stora pengar och jägarna beslöt att spränga ut villebrådet.

TAKET RASADE NER


Skottet hade satts i ”förstugan” när det gick av blev det ett väldigt dån och rök vällde ut genom den smala ingångssprickan. Taket hade rasat in och blockerade ingången till SALEN där trollen fordom sades ha bott.

Räven fick de aldrig fatt!

Inne i SALEN fast dold för nutids ögon, lär finnas ett stort stenblock som ser ut som ett bord och omkring blocket sex – sju stora stenar lämpliga att sitta på!

Det tyder ju på att trollens håla varit bebodd – om inte annat så av våra primitiva förfäder eller snapphanar och andra fredlösa som behövde en tillflyktsort.

Ola Sona var nog inte den enda som drogs till Husberget – men han kom ju aldrig in i trollens sal!


När man berättat historien om Ola Sona och återgett en del av folksagans olika versioner av hans upplevelser kan man fråga sig;

”Vad finns det för realiteter bakom det som berättats?”

Svaret måste bli; Egentligen bara den bit sanning som brukar finnas bakom en tradition som fortlevt under tre århundraden –

Men i detta fall är dock namnet Sona belagt hos en sentida efterföljare!

Under den tid då Ola Sona ska ha levat var det ju dock inte något ovanligt att man av tvång tog sin tillflykt till skogen när något gått på tok i förhållandet till överheten.

Sedan spanns händelserna samman med fantasins produkter till folksagans skimrande väv!


I historien om Ola Sona finns det dock ett par reella ting som traditionen vill sätta in i sammanhanget.

Det ena är en yxa som man säger blev flera mäns bane och det andra ett bastant ekskrin som sägs vara Ola Sonas ”tobaksskrin” som han förde med sig in i Husberget och hem därifrån.

Yxan har sedan 1870-talet funnits på museum i Stockholm.

Skrinet har stannat i Blekinge – närmare bestämt i Biskopsberg.

Även när det gäller de båda föremålen är det naturligtvis omöjligt att slå fast att de haft något samband med den legendariske fogdedråparen med de är ändå intressanta.

I båda fallen kan de nämligen knytas till livsformerna i en tid som inte är så avlägsen vår egen, men som ändå i tänkande, uppfattning och teknik är så främmande att vår inlevelse sviker när vi ska försöka tänka oss in i hurdant livet var.

Yxan förvärvades omkring 1875 av kantor JP Källqvist i Lösen för övrigt en av ägarna till dåvarande Nya Blekinge Läns Tidning.


TROLLMEDICIN AV STÃ…LET


Ting som hade med mord och död att göra ansågs nämligen som bärare av mystiska krafter och en yxa som blivit två mäns bane var givetvis mycket värd i kampen mot trolldom och elände.


Enligt traditionen skulle dubbeldråpet ha skett på en söndag och detta förhöjde också dess kraft.

  • Följderna blev att man skrapade pÃ¥ yxan för att fÃ¥ flagor att lägga i medicinen och man filade pÃ¥ eggen för att fÃ¥ filspÃ¥n för samma ändamÃ¥l. Den var ett bra medel mot sjukdomar ex. ”Skärva” (engelska sjukan) och om en människa med fallande sot (epilepsi) kunde dricka genom skafthÃ¥let trodde man att vederbörande ofelbart blev frisk.

Ola Sonas yxa lär ha varit utlånad till så avlägsna bygder som Öland för att där göra sin helbrägdagörande tjänst. Den som granskar fotot skall också finna att eggen under det prydande

Stjärnmönstret har ett hack som ser ut att ha uppstått genom filning. Det har varit väl använt som undergörande ting innan läkekonsten nått dagen nivå.


Ola Sonas tobaks skrin står hemma hos Albert Håkansson i Biskopsberg och i hans hem har det funnits sedan ungefär samma tid då yxan hamnade på museum.

Albert berättar att hans far Anders Håkansson – fått skrinet när han som barn i senare delen av 1870-talet gjorde en Sona ättling i Djäknemåla en tjänst. Det var 1877 som Kerstin Nilsdotter från Djäknemåla kom till Anders Petters föräldrahem i Porsgöl omk. En halv mil från Djäknemåla – och bad att Anders Petter skulle få gå med bud till prästen i Lösen. Hennes make Lars Svensson var död och hon ville ha dödsbudet till kyrkoherden med begäran om själaringning.

Anders Petter berättade många gånger om händelsen och sa att han sprang den över två mil långa vägen ner till prästgården i Lösen – och sedan återvände springande. Det blev alltså en vägsträcka på över fyra mil som barnet Anders Petter hade att tillryggalägga till fots för att överbringa budet om en människas död.

En tid efter händelsen kom mor Kerstin åter hem till Anders Petter och undrade vad han skulle ha för att han överbringade budet.

Pojken som var blygsam och sa att han inte begärde någon ersättning men då sa gumman att han skulle följa med henne hem till Djäknemåla och hämta en sak som hon ville ge honom.

Då hade redan bouppteckningen efter maken skett men gumman sa till pojken att under soffan hämta ett skrin som inte kom med ”vid uppteckningen” . Det ska du ha för att du sa till om själaringning över Lars – sa hon. Det är Ola Sonas tobaks skrin.


Skrinet finns i Albert Håkanssons släkt idag i Kättilsmåla 2014.



Skrivet av Ing-Britt Andersson





















Denna sida är visad 2073 gånger.