LOGGA IN
OM ROTBYGD


Doktor Nie
Doktor Nie

Grisfötter och svarta bönor.

Grisfötter och svarta bönor.

 

När man blir gammal, nåja äldre, (71 är nästan gammalt-eller?)kommer krämporna. Det är bara så!

 

En del fÃ¥r krämpor redan vid 25–30-Ã¥rsÃ¥ldern. Men för mej dröjde det lite längre, till 71 alltsÃ¥. Höger axel och lite grann i vänster som bonus. Januari i nÃ¥dens Ã¥r 2006 började det pirra lite grann. Pirrningen övergick i irriterande smÃ¥värk. SmÃ¥värken blev storvärk, storvärken blev en djävulusisk smärta, som förstörde tillvaron pÃ¥ alla tänkbara sätt. Sömnen blev gonatt med följande trött – trött- trötthet hela dagarna. Alla rörelser med högerarmen blev grymt jobbiga. Och detta mitt under den intensivaste byggperioden i mitt liv, tillbygget av dasse och badrum ute i MannamÃ¥la som GermundsmÃ¥la hette för längesen, 

 

Doktorn på läkarstationen i Ronneby sprutade cortison för glatta livet in i dendär eländiga smärtan. Och dränerade hinkvis med en gulbrun sörja som skvalpade därinne. Hjälpte ett par veckor. Voltaren med åtföljande magmedicin hjälpte inte alls. Fick bara mer ont. I magen. Sjukgymnaster kom, med i deras tycke, goda och guhjälpe DYRA råd! Värdelöst.

Salvor och liniment av alla slag. Massage, dels med egen massageapparat, men även av proffs. Bortkastat

 

Jag som alltid i hela mitt liv gjort uppåt 50 armhävningar varje dag! Kunde inte göra en enda! Inte ens en liten curl med min gamla cementskivstång. Ont, ont! Och som sagt sömnen blev ytterst mager. Kunde aldrig ligga på min och flickornas favorit axel, den högra. Fick hitta nya liggställningar. Halvryggliggande. Faktiskt det enda bra med eländet har jag upptäckt. För halvryggliggande är jätteskönt i min ull bädd. Ligger nämligen spritt naken mellan filt och underlag av ull från merinofår. Och har så gjort i 19 år. Dendär ullen är märklig. Den behöver nämligen aldrig tvättas! Hänger bara ut den i solskenet nån timme varje vecka, sen skakar man av den och lorten far all världens väg. Lanolinet i ullen är tydligen grejen som gör det.

.

Dottern Ylva i Sundbyberg gav mej rådet: ”Gå till doktor Nie, hon fixar allt”.

Ylva hade själv fått det rådet för en envis migrän och PMSB. Sistnämda betyder – ”premenstruellabesvär”! Hon fick rådet av någon chef tror jag. Hon hade gått till doktor Nie. Och blev jättedåligare! Ringde och sa att”jag kommer inte mer”. Doktor Nie: ”Du komma, mig laga”! Varpå Ylva gick dit och vips blev hon helbrägda. Kanonbra!

Alltså bokade jag och Ing-Britt tid hos doktor Nie i slutet av juli 2006.

 

Nie har sin mottagning på Stora Essingen, en ö mitt i Stockholm. Efter att ha tuffat upp till Stockholm, installerat oss i vår lånelägenhet på Lötsjövägen i Sumpan, tog vi oss till St Essingen. Detta var de sista skälvande dagarna av Stockholmsförsöket. Försöket med biltullar in i Stockholms city. Som för övrigt nu är permanentat. Av den regering som sagt tvärt nej till tullarna när de satt i opposition!?!

Doktor Nies stora trevånings tegelhus ligger bedövande vackert på den branta östsluttningen ner mot stora farleden i Essingesundet, mellan St Essingen och Gröndal. Utsikten är storartad även om Essingeledens vansinnestrafik stör med sitt avlägsna buller.

Synen som mötte oss var obetalbar! Fanns bara en ledig parkeringsplats flera hundra meter från mottagningen. Redan utanför dörren trängdes ett 20-tal patienter. Inne i det lilla väntrummet på max 15 kvadratmeter, var det smockfullt. Med smockfullt menar jag 10-12 personer, fler rymdes inte i ”väntsalen”.

Men som förstagångspatient fick vi gå direkt in och sätta oss utanför ”mottagningen”. Som bestod av en liten skrubb på 3-4 kvadratmeter. Överallt, även innanför skrubben, bakom tygskärmar, låg det patienter. På rygg eller mage, med massor av nålar i sej.

Doktor Nie visade sej vara en liten vänögd kinesiska, ca 155 centimeter i strumplästen. För att ”komma upp sej lite” går hon alltid med halvhögklackade skor. Man hör alltid när hon kommer för dedär klackarna klapprar som spanjorska kastanjetter i golvet. Vi fick ta plats i hennes mottagning, på stolar som för längesen skulle ha åkt på tippen i svenskt landstings-sammanhang. Undersökningen bestod i puls och blodtryckskoll. Sen tog hon min högerarm och la 4 fingrar på strategiska ställen vid handleden, slöt ögonen och satt orörlig och tyst med slutna ögon i flera minuter. Slog upp ögonen och sa ”Jaha”! Först därefter fick vi berätta vårt lidandes historia. Alltså vi , därför att Ing-Britt ville veta om det fanns något att göra åt hennes vitilego (pigmentet försvinner ur huden) och hennes undersökning gick likadant till.

 

Nies diagnos och ordination är lika för alla sjukdomar: ”Jag laga!” ”Du komma 5 dagar”. Hon menar att normal behandling är fem gånger, fem dagar i sträck. För de flesta sjukdomar behövs det flera sådana femdagarsbehandlingar i sträck, med någon månads mellanrum. Så är det bara att lägga sej på någon av de spartanska britsarna. Vi hade turen att denhär första gången bara behöva vänta i en dryg timme innan vi fick våra liggplatser. ”Flickorna” ligger på övre våningen, ”pojkarna” nere i källaren. Oavsett om man är 9 år eller 90 så är man pojke eller flicka för denna lilla pigga kinesdoktor.

 

Man börjar alltid ligga på mage. Har man tur får man en brits med hål för ansiktet i, annars får man ligga med ansiktet år sidan under den dryga timme man ligger på mage, med ryggen full av nålar. Avståndet mellan britsarna är inte mer än ett par-tre decimeter. Precis så man kan tränga sej emellan. Tala om närkontakt. Det är nästan knäpptyst, speciellt nere i gubbkällaren Allt samtal sker viskande. Den tredje och senaste gången vi var uppe hos henne blev jag bryskt tillrättavisad med ”PRATA INTE”, när jag råkade hamna jämte en gammal bekant från forna dar. Han hade flugit med mej för drygt 30 år sen och vi hade inte setts sen dess. Hon har en väldig, naturlig pondus, doktor Nie!

 

Doktor Nies nålsättningsteknik är helt suverän. Hon sätter nålarna så skickligt och snabbt att man inte känner någonting. Nåja, nästan ingenting då! För visst hörde man ett och annat stön då och då.

 

Efter ca en timme pÃ¥ magen kommer hon  och rycker ut nÃ¥larna. ”Vända” hör man och dÃ¥ är det till att lägga sej pÃ¥ rygg och vänta pÃ¥ att doktor Nie skall besticka framsidan. Och sÃ¥ ryggläge i nÃ¥n timme. I gubbkällaren fanns 8 britsar och det var inte sällan som luften därnere dallrade av timmerstocks-snarkningar! Det pÃ¥pekade sen Nie när hon kom nerklapprande i källaren: ” Du snarka huset skaka” sa hon med humor. Hon har ofta nÃ¥got roligt att säja.

 

Hur hon orkar kan ingen begripa ! Hon har omkring 50 patienter dagligen, 7 dar i veckan. Och visst, hon gör pengar. 250:-/patient och dag. Men det är mindre än halva priset av vad en svensk akupunktör tar. Hennes mål är dock att få ihop så mycket pengar att hon kan flytta hem till Kina och öppna mottagning för de fattiga i Shanghai. Oss bortskämda svenskar kallar hon, med glimten i ögat, för lyxpatienter.

Väggarna i väntsal och mottagning är klädda med tackbrev och – kort från massor av människor som blivit hulpna. Från barnlösa som fått tillökning tack vare Nie, till mer eller mindre lama som kunnat gå, migränare, halta och lytta av alla slag. En avsågad krycka från en som inte längre behöver den. En kvinna från Trondheimstrakten i Norge. Hennes man var överläkare på ett sjukhus där, men varken han eller någon annan läkare kunde klura ut felet med frun. När allt hopp tycktes vara ute och bårhuset var nästa, hävde karln in henne i bilen och åkte ner till Nie. Hon bars in och Nie satte sina nålar. Idag lever hon ett gott och friskt liv, enligt brevet som hänger i Nies väntrum under de avsågade kryckorna.

 

En kvinna från Stockholms närhet hade haft så svår fibromyalgi att hon suttit i rullstol i flera år. Nu hade hon gått hos Nie ett antal gånger och behövde varken rullstol eller kryckor. Och hon var bara en av många i samma situation. Historierna vi fick höra var legio.

 

Nie har aldrig behövt och kommer aldrig att behöva annonsera eller göra reklam. Hennes namn och kunnande sprids vitt av botade patienter. Någon gång har det skrivits om henne i någon rikstidning .

 

Det finns inga kölappar i hennes väntrum. Man ringer och bokar tid och när man stiger in i väntrummet frågar man vem som är sist, sen får man själv hålla reda på när det är ens tur. Stämningen bland de väntande är helt annorlunda än på ett vanligt sjukhus. Alla pratar med varandra, naturligtvis mest om sina åkommor. Ingen blir särskilt irriterad av att vänta en till en och en halv timma! Som längst väntade vi 2 timmar över den bokade tiden. Den kvällen kom vi därifrån fem i tolv. På natten!

 

När vi hade haft vår sista omgång, i början på november, lät jag Nie förstå att det fick vara sista gången för mej. Jag hade inte märkt någon förbättring och då ansåg jag inte det fanns någon anledning att fortsätta. Nie hade tidigare sagt att vid den sista behandlingen skulle hon ordinera någon slags medicinering. Så när vi betalat och skulle kramas adjö fick jag min ordination.

 

”Du äta grisfötter och svarta bönor! Du bli frisk!”

 

Grisfötter är något av det göttaste jag vet. Svarta bönor hade jag aldrig smakat förut men de matchar val ovannämnda sovel. Sen fick det väl gå hur det ville med axeln! Och det gick! Bra!

Efter bara några månader av grisfots- och svartabönsätande försvann det onda!

Detta är idag, december 2013, 7 år sedan. Jag är numera 78 år , nästan på dagen.Och axeln är fortfarande helfrisk. Trots tungt skogsarbete och ditogrävning ute på vårt ställe i Germundsmåla.

 

Nils Dacke



Denna sida är visad 8869 gånger.