Grisfötter och svarta bönor.
Grisfötter och svarta bönor.
När man blir gammal, nåja äldre, (71 år nästan
gammalt-eller?)kommer krämporna. Det är bara så!
En del får krämpor redan vid 25–30-årsåldern. Men för mej
dröjde det lite längre, till 71 alltså. Höger axel och lite grann i vänster som
bonus. Januari i nådens år 2006 började det pirra lite grann. Pirrningen
övergick i irriterande småvärk. Småvärken blev storvärk, storvärken blev en
djävulusisk smärta, som förstörde tillvaron på alla tänkbara sätt. Sömnen blev
gonatt med följande trött – trött- trötthet hela dagarna. Alla rörelser med
högerarmen blev grymt jobbiga. Och detta mitt under den intensivaste
byggperioden i mitt liv, tillbygget av dasse och badrum ute i Mannamåla som Germundsmåla hette för längesen,
Doktorn på läkarstationen i Ronneby sprutade cortison för
glatta livet in i dendär eländiga smärtan. Och dränerade hinkvis med en gulbrun
sörja som skvalpade därinne. Hjälpte ett par veckor. Voltaren med åtföljande
magmedicin hjälpte inte alls. Fick bara mer ont. I magen. Sjukgymnaster kom,
med i deras tycke, goda och guhjälpe DYRA råd! Värdelöst.
Salvor och liniment av alla slag. Massage, dels med egen
massageapparat, men även av proffs. Bortkastat
Jag som alltid i hela mitt liv gjort uppåt 50 armhävningar
varje dag! Kunde inte göra en enda! Inte ens en liten curl med min gamla
cementskivstång. Ont, ont! Och som sagt sömnen blev ytterst mager. Kunde aldrig
ligga på min och flickornas favorit axel, den högra. Fick hitta nya
liggställningar. Halvryggliggande. Faktiskt det enda bra med eländet har jag
upptäckt. För halvryggliggande är jätteskönt i min ull bädd. Ligger nämligen
spritt naken mellan filt och underlag av ull från merinofår. Och har så gjort i
19 år. Dendär ullen är märklig. Den behöver nämligen aldrig tvättas! Hänger
bara ut den i solskenet nån timme varje vecka, sen skakar man av den och lorten
far all världens väg. Lanolinet i ullen är tydligen grejen som gör det.
.
Dottern Ylva i Sundbyberg gav mej rÃ¥det: â€GÃ¥ till doktor
Nie, hon fixar alltâ€.
Ylva hade själv fått det rådet för en envis migrän och PMSB.
Sistnämda betyder – â€premenstruellabesvärâ€! Hon fick rÃ¥det av nÃ¥gon chef tror
jag. Hon hade gått till doktor Nie. Och blev jättedåligare! Ringde och sa
attâ€jag kommer inte merâ€. Doktor Nie: â€Du komma, mig lagaâ€! VarpÃ¥ Ylva gick dit
och vips blev hon helbrägda. Kanonbra!
Alltså bokade jag och Ing-Britt tid hos doktor Nie i slutet
av juli 2006.
Nie har sin mottagning på Stora Essingen, en ö mitt i
Stockholm. Efter att ha tuffat upp till Stockholm, installerat oss i vår
lånelägenhet på Lötsjövägen i Sumpan, tog vi oss till St Essingen. Detta var de
sista skälvande dagarna av Stockholmsförsöket. Försöket med biltullar in i
Stockholms city. Som för övrigt nu är permanentat. Av den regering som sagt
tvärt nej till tullarna när de satt i opposition!?!
Doktor Nies stora trevånings tegelhus ligger bedövande
vackert på den branta östsluttningen ner mot stora farleden i Essingesundet,
mellan St Essingen och Gröndal. Utsikten är storartad även om Essingeledens
vansinnestrafik stör med sitt avlägsna buller.
Synen som mötte oss var obetalbar! Fanns bara en ledig
parkeringsplats flera hundra meter från mottagningen. Redan utanför dörren
trängdes ett 20-tal patienter. Inne i det lilla väntrummet på max 15 kvadratmeter,
var det smockfullt. Med smockfullt menar jag 10-12 personer, fler rymdes inte i
â€väntsalenâ€.
Men som förstagångspatient fick vi gå direkt in och sätta
oss utanför â€mottagningenâ€. Som bestod av en liten skrubb pÃ¥ 3-
Doktor Nie visade sej vara en liten vänögd kinesiska, ca
Nies diagnos och ordination är lika för alla sjukdomar:
â€Jag laga!†â€Du komma 5 dagarâ€. Hon menar att normal behandling är fem gÃ¥nger,
fem dagar i sträck. För de flesta sjukdomar behövs det flera sådana
femdagarsbehandlingar i sträck, med någon månads mellanrum. Så är det bara att lägga sej på någon av de spartanska
britsarna. Vi hade turen att denhär första gången bara behöva vänta i en dryg
timme innan vi fick vÃ¥ra liggplatser. â€Flickorna†ligger pÃ¥ övre vÃ¥ningen,
â€pojkarna†nere i källaren. Oavsett om man är 9 Ã¥r eller 90 sÃ¥ är man pojke
eller flicka för denna lilla pigga kinesdoktor.
Man börjar alltid ligga på mage. Har man tur får man en
brits med hål för ansiktet i, annars får man ligga med ansiktet år sidan under
den dryga timme man ligger på mage, med ryggen full av nålar. Avståndet mellan
britsarna är inte mer än ett par-tre decimeter. Precis så man kan tränga sej
emellan. Tala om närkontakt. Det är nästan knäpptyst, speciellt nere i
gubbkällaren Allt samtal sker viskande. Den tredje och senaste gången vi var
uppe hos henne blev jag bryskt tillrättavisad med â€PRATA INTEâ€, när jag rÃ¥kade
hamna jämte en gammal bekant från forna dar. Han hade flugit med mej för drygt
30 år sen och vi hade inte setts sen dess. Hon har en väldig, naturlig pondus,
doktor Nie!
Doktor Nies nålsättningsteknik är helt suverän. Hon sätter
nålarna så skickligt och snabbt att man inte känner någonting. Nåja, nästan
ingenting då! För visst hörde man ett och annat stön då och då.
Efter ca en timme pÃ¥ magen kommer hon och rycker ut nÃ¥larna. â€Vända†hör man och dÃ¥ är det
till att lägga sej på rygg och vänta på att doktor Nie skall besticka
framsidan. Och så ryggläge i nån timme. I gubbkällaren fanns 8 britsar och det
var inte sällan som luften därnere dallrade av timmerstocks-snarkningar! Det
pÃ¥pekade sen Nie när hon kom nerklapprande i källaren: †Du snarka huset skakaâ€
sa hon med humor. Hon har ofta något roligt att säja.
Hur hon orkar kan ingen begripa ! Hon har omkring 50
patienter dagligen, 7 dar i veckan. Och visst, hon gör pengar. 250:-/patient
och dag. Men det är mindre än halva priset av vad en svensk akupunktör tar. Hennes mål är
dock att få ihop så mycket pengar att hon kan flytta hem till Kina och öppna
mottagning för de fattiga i Shanghai. Oss bortskämda svenskar kallar hon, med
glimten i ögat, för lyxpatienter.
Väggarna i väntsal och mottagning är klädda med tackbrev och
– kort från massor av människor som blivit hulpna. Från barnlösa som fått
tillökning tack vare Nie, till mer eller mindre lama som kunnat gå, migränare,
halta och lytta av alla slag. En avsågad krycka från en som inte längre behöver
den. En kvinna från Trondheimstrakten i Norge. Hennes man var överläkare på ett
sjukhus där, men varken han eller någon annan läkare kunde klura ut felet med
frun. När allt hopp tycktes vara ute och bårhuset var nästa, hävde karln in
henne i bilen och åkte ner till Nie. Hon bars in och Nie satte sina nålar. Idag
lever hon ett gott och friskt liv, enligt brevet som hänger i Nies väntrum
under de avsågade kryckorna.
En kvinna från Stockholms närhet hade haft så svår fibromyalgi
att hon suttit i rullstol i flera år. Nu hade hon gått hos Nie ett antal gånger och
behövde varken rullstol eller kryckor. Och hon var bara en av många i samma
situation. Historierna vi fick höra var legio.
Nie har aldrig behövt och kommer aldrig att behöva annonsera
eller göra reklam. Hennes namn och kunnande sprids vitt av botade patienter. Någon gång har det skrivits om henne i någon rikstidning
.
Det finns inga kölappar i hennes väntrum. Man ringer och
bokar tid och när man stiger in i väntrummet frågar man vem som är sist, sen
får man själv hålla reda på när det är ens tur. Stämningen bland de väntande är
helt annorlunda än på ett vanligt sjukhus. Alla pratar med varandra,
naturligtvis mest om sina åkommor. Ingen blir särskilt irriterad av att vänta
en till en och en halv timma! Som längst väntade vi 2 timmar över den bokade
tiden. Den kvällen kom vi därifrån fem i tolv. På natten!
När vi hade haft vår sista omgång, i början på november,
lät jag Nie förstå att det fick vara sista gången för mej. Jag hade inte märkt
någon förbättring och då ansåg jag inte det fanns någon anledning att
fortsätta. Nie hade tidigare sagt att vid den sista behandlingen skulle hon
ordinera någon slags medicinering. Så när vi betalat och skulle kramas adjö
fick jag min ordination.
â€Du äta grisfötter och svarta bönor! Du bli frisk!â€
Grisfötter är något av det göttaste jag vet. Svarta bönor
hade jag aldrig smakat förut men de matchar val ovannämnda sovel. Sen fick det
väl gå hur det ville med axeln! Och det gick! Bra!
Efter bara några månader av grisfots- och svartabönsätande
försvann det onda!
Detta är idag, december 2013, 7 år sedan. Jag är numera 78 år , nästan på dagen.Och axeln är
fortfarande helfrisk. Trots tungt skogsarbete och ditogrävning ute på vårt
ställe i Germundsmåla.
Nils Dacke
Denna sida är visad 12648 gånger.
Denna berättelse är skapad av:
Nils Dahlgren, 2013-12-06
Redigerad, 2017-11-25 19:30:33