Träbenet i bakluckan.

Denhär historien är väl inte direkt Kättilsmåla. Men eftersom den tilldrog sej en bit uppströms Lyckebyån, som rinner igenom Kättilsmåla, tillåter jag mej att infoga den i vår kära bygds storys.

I början på 60-talet i Herrens århundrade 19, var jag en kort del av mitt syndiga liv taxichaffis i Vissefjärda. Hade tagit lite ledigt från Marinlivet under vattenytan, för att bli polis. Polisen ville inte ha mej fick jag besked om alldeles för sent. Efter att först ha fått ett positivt besked och lagt in om avsked från Flottan. Så i väntan på att få åla tillbaka på mina bara knän till Flottan, överlevde jag på ovannämnda vis. Körde taxi!

Henry Karlsson, Ã¥keriägaren, bodde i ett 2-vÃ¥ningshus alldeles intill den lilla kioskaktiga byggnad som inrymde det blomstrande företaget  Vissefjärda Taxis hela personalstyrka, vi tvÃ¥ chaffisar och "kontor". Som bestod av ett skrivbord av enklaste sort, 1 telefon, 1 stol och 1 säng för den trötte chaufför som innehade nattpasset. Golvytan var väl ca 6-7 kvadratmeter. Väntande passagerare fick sitta pÃ¥ sängen.

I denna cell tillbringade man tiden, när man inte forslade skolungar, skolmat, sjuklingar  till närmsta sjukhus och en och annan lätt eller svÃ¥rt beskänkt sockeninnevÃ¥nare.

Detta var innan storkommunernas nollställda tid. Då varje liten kommun bestod sej med en komplett uppsättning av ”gubbar”, som kära svärmor kallar alla som inte kan mjölka en ko, klacka betor eller koka blodpalt från en nyss slaktad gris. I hennes värld är dessa gubbar enbart till för att ställa till det för oss vanliga, hederliga människor och i form av skatter och andra avgifter, lura av oss de få korvören vi lyckas gno ihop.

Min chaufförskamrat ,Sverker, var några år yngre än mej och en tre fyra nummer mindre i både krage och skor. Han kom från någon grannby och kunde varenda sten, skogsväg och fruntimmer i Vissefjärda med omnejd. Värre var det för mej, utsocknes, som aldrig satt mina kängor i Dackebygdens lera. Änskönt jag susat förbi med ångtåget till min ubåt nere i Karlskrona många gånger. Allt var nytt och fräscht och livet var ett äventyr.

Sverker blev svÃ¥rt förkyld av den rÃ¥a aprilluften, när han varit ute i nÃ¥got lönskaläge en kväll. Herbert beordrade honom i säng, men Sverre var ingen sÃ¥n vekling som svek en kompis. Jag hade ju fÃ¥tt slita mina tjusiga uniformsbyxor fördärvade, om han hade gÃ¥tt och lagt sej nÃ¥gra dar. Han beställde hem ett halvrör Specialbrännvin frÃ¥n Emmaboda plus en burk Magnecyl. SÃ¥ fort leveransen hade anlänt pÃ¥ eftermiddan tömde han Magnecylen i strupen och sköljde ner den med brännvinet. Kastade sej pÃ¥ sängen,  sov ett dygn, under vilket vi helt säkert trodde han skulle kola av. Hjärtat mÃ¥ste ha gÃ¥tt pÃ¥ 200 procent eller mer för att klara livhanken pÃ¥ honom. Reste sej upp efter dygnet, frisk och pigg som en nyrakad konfirmand!

Vårt mathak låg på andra sidan järnvägen dit det ledde en ”högbro”över spåren.

Snett mitt emot mathaket låg Vissefjärda Lanthandel med Birger Hägerbrant som stor och glad affärsman. Biggan som han allmänt kallades skaffade hem böcker och skrivmateriel till bland andra en liten bleksiktig fjununge, vars farfar tror jag det var hade gård i närheten. Denne lille pojke sitter idag som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Horace Engdahl är alltså den störste bygdens son.

Efter Nils Dacke!

Horace har ännu inte fått något monument rest, det har däremot hedersmannen och bondeledaren, förkämpen för rättvisa, Nils Dacke. Dacke har nu fått ett monument rest alldeles intill Vissefjärda kyrka. Armborstet ovanpå är riktat norrut, mor Stockholm!

 

Vissefjärda socken var förr en viktigt genomfartsled för handeln med Blekinge, tillhörande ärkefienden Danmark. Det var här en stor del av den så kallade "Dackefejden" utspelades 1540-1544. Fejden som leddes av Nils Dacke berodde på stort missnöje mot kung Gustav Vasa. Nils Dacke var född i byn Hult i Vissefjärda socken. Stenen som rests över honom, kommer från Nils Dackes gård i Södra Lindön. På kulmen av sin hövdingatid satt Dacke under några månader, som slottsherre på Kronoborgs slott vid Helgasjön.

Inte visste jag dÃ¥,att Biggans svÃ¥ger, Arne Ericsson, gift med Birgers syster Greta, skulle korsa mitt bogvatten en underbart vacker kväll pÃ¥ en altan uppe vid Essingeleden, bÃ¥da var vi patienter hos undergörerskan doktor Nie. Och där, pÃ¥ altanen fick jag  mej till livs underbara skrönor frÃ¥n svunna tider i Vissefjärda. Arne som numera bor pÃ¥ Claras gränd i Huddinge är en av dessa gudabenÃ¥dade berättare. Snart 90 Ã¥r, är han reslig och rak som en fura. Herrans vägar äro oss förvisso fördolda och ljuveligt outgrundliga.

 

Under taxikörandet i Vissefjärda fick jag uppleva några stycken mycket ovanliga, märkliga transporter av folk.

En olycklig man kom halvgråtande in till stationen en dag och berättade att hans dotter ”blitt konstier”. ” Hon pratar sa unlitt å bär saj aut” sa han. Vi lovade att åka ut till hans gård och hämta in henne till doktorn. Det var en söt liten flicka omkring 20-år. Och hon bar sej verkligen konstigt åt. Pratade osammanhängande. Skrattade och grät , alldeles oredigt. När doktorn undersökt henne och skakat uppgivet på huvet några gånger, konstaterade han att det här var inget som en vanlig doktor klarade av. Föreslog den förtvivlade fadern att åka till sinnessjukhuset som det hette dåförtiden, i Västervik! En lång resa idag, ännu längre 1960.

Och resan blev verkligen lÃ¥ng med den pladdrande , skrikande, grÃ¥tande tösen. Och den förtvivlade fadern där längst bak i Volvosuggan. 

I närheten av Oskarshamn blev flickan pinknödig och ville gå ut i skogen. Så fort jag hade stannat, slet hon upp dörren och sprang till skogs. Farsan hennes hade väl aldrig tagit ett språngsteg i hela sitt liv, men jag var i mitt livs form efter all träning i Flottan. Men det tog mej ändå några minuter att hinna ifatt henne och få henne tillbaka till bilen. Det är nog enda gången i mitt liv jag tagit hårt i någon av kvinnokön, men hon kämpade förtvivlat för att komma loss, så tyvärr fick jag bunta ihop henne ganska or,dentligt.

Ja vi kom till Västervik, där flickstackarn togs omhand. 

Vad jag led med den stackars fadern som satt hopsjunken och tyst hela vägen hem!

Flickan, hans enda barn hade gått i väggen som det heter nuförtiden, under intensiva studier i Lund. Kunskapens förbannelse!?

Min allra första ambulanskörning till Kalmar blev ganska dramatisk. Det var ett BB-fall, så långt framskridet att värkarna hade börjat sätta in. Hade aldrig förr kört ”ambulans” så det var minst sagt nervöst. Den högdräktiga kvinnan i baksätet fick dock inget veta om novisen därframme vid ratten, utan trodde förståss att någon med en så tjusig uniformsmössa på huvet, med ”Taxi” i stora bokstäver, var tryggheten personifierad.

Vägen mellan Vissefjärda och Påryd var under total ombyggnad, med följd därav mycket begränsad framkomlighet. Farten gick stundom ned till krypdito, med ett skumpande i väghålorna som kunde fått en frisk att stöna. Och det stönades! I höjd med Påryd övergick stönandena i ylanden. Som vid Tvärskog ökade i styrka och när vi skulle svänga ut på det som idag är E 22 söder om Ljungbyholm, blev till illvrål. Den uniformsklädde piloten därframme höll på att göra i brallan i pur förskräckelse.

Så istället för att anlägga en vänstergir, blev det en högersväng eftersom vägen var helt obekant. När vi alltså borde ha angjort Kalmars utkanter, befann vi oss istället ett par mil söderut på dåvarande riksfyran. Det var den eskorterande sjuksystern därbak som uppmärksammade felnavigeringen och beordrade lappkast och kurs nordvart.

Så småningom föddes barnet med några minuters marginal på BB- avdelningen Kalmar lasarett!

Själv var jag ju övertygad om att Herbert skulle kasta ut mej ur taxikiosken med dunder och brak efter denna fadäs, men otroligt nog fick jag stanna kvar.

En fredagskväll hade kommungubbarna möte i kommunalhuset. Utanför pågick grävningsarbeten. Ordföranden själv tror jag det var, trillade vältankad i ett dike och bröt benet. Det blev körning i ilfart till Kalmar lasarett, med en till början med ljudligt stönande, så småningom till sömns vaggad, kommungubbe liggandes i baksätet på Volvosuggan. När jag svängde upp vid akutintaget på Kalmar Lasarett vaknade han upp och ropade ”Votering!”

En ständigt Ã¥terkommande passagerare var ”gubben med träbenet”, Adolf i svängen kallad. NÃ¥gon gÃ¥ng var fjortonde dag, kom han cyklandes frÃ¥n sin stuga nästan nere vid Blekingegränsen, för att inhandla förnödenheter. En icke föraktlig del av dessa var eldvatten som beställts frÃ¥n Emmaboda. Provsmakning av detta ingick i hans besök i samhället. Hos Biggan inhandlades förutom fast föda för kommande dagar ocksÃ¥ ett antal pilsner som även de mÃ¥ste kvalitetskontrolleras. SÃ¥lunda bestyrkt kom han sÃ¥ smÃ¥ningom underfund med att cykling tillbaka söderut, mot hemmet inte var möjlig. Var nog närmare 2 mil dit. Taxi alltsÃ¥. Stödd av sin ledda cykel och den fyllda asaballakorgen pÃ¥ pakethÃ¥llaren, kom han pÃ¥ vingliga ben, särskilt träbenet, till oss i vÃ¥r lilla kiosk. 

Där satt han och berättade sina fantastiska jägarhistorier. Hur han sprang omkring i skogen med sin bössa som krycka, slet av sej träbenet vid varje gärdsgård, slängde över benet och hoppade efter. Och enligt dom som sett honom därute i Dackeskogarna, var visst inte allt lögn. Gubben var faktiskt en hejare på att jaga också sas det. Hade nedlagt mänger med älgar. Mestadels på tider då jakt på högviltet icke var tillåten.

 När vi tröttnat pÃ¥ hans prat, hävde vi in honom i Volvon, slängde träbenet och cykeln i bakluckan och for hem med honom. Han var alltid lika tacksam och följaktligen gavs rundlig dricks. SÃ¥ det var nästan lite tävlan mellan Sverker och mej, att fÃ¥ ta den där sydsvängen, ner mot Blekingegränsen.

Åkare Karlsson, vår boss, var en hängiven fiskare. Var och varannan dag rodde han ut på sjön Törn och vittjade sina nät och hommor. Nästan den enda fisk som fanns, men i stora mängder, var braxen. Herbert släpade hem mängder med stora fina braxar. Som han kokade in och åt. Att se honom äta brax var ett minne för hela långa livet! Har ni ätit denna otroliga nåldyna? Eftersom Herbert propsade på att vi skulle smaka, ville man ju inte ligga risigt till hos chefen utan kämpade tappert med dessa benbemängda djur. Herbert behärskade suveränt tekniken. Stoppade in ansenliga bitar i munnen, tuggade. Och ut ur den högra mungipan strömmande ett jämnt flöde av ben! Vet aldrig att han fick något ben i halsen.

Dock, hans alltför tidiga död, knappt fyllda 55, skulle visst varit någon slags halsåkomma med svåra svullnader. En enkel gissning-braxben!

Efter ett knappt halvårs harvande i Volvosuggan, på de dåtida erbarmligt dåliga vägarna i Syd-Småland blev jag åter efter övlig ansökan, antagen som submarin personal i Kungliga Flottan. Och där stannade jag i nästan 30 år. Mesta tiden som dykare!

Nils Dacke