Syster Britta

En dag kom Britta Johansson till byn. Hon kom från Västergötland, 27 år gammal och anställd som distriktssköterska mot en årslön av 1200 kronor och till detta 75 kronor i månaden till mat. Inte visste väl syster Britta den allra första dagen vad som väntade framöver i denna lilla blekingeby. Det hon först fick stifta bekantskap med var en liten omoderna lägenhet ovanpå postkontoret och många mils cykelväg till helt okända byar och människor.
Distriktet var stort, från Augerums kyrka och Torskors i söder ända upp till smålandsgränsen i norr. Det var vägar att pröva krafterna på, i synnerhet vintertid då vind och väder var onådiga och endast en utkyld lägenhet och iskall kamin väntade vid hemkomsten. Den första julen då Brittas syskon kom på besök deklarerade hon frankt:
-Här blir jag inte gammal!
Men livet ville annorlunda. Då hon uppsökte August Palmgren på Spandelstorps gård, han som var kommunens starke man, och delgav honom samma upplysning tog livet en annan vändning. För det första lyssnade han på henne och för det andra gav han henne i stort sett fria händer att skaffa en ny bostad och lokal för mottagning. En sådan hittade syster Britta i en Strågerydsvilla vid den nya vägen.
Ganska snart kom Gunnar Adolfsson i hennes väg. Han var en charmerande man med egen liten lastbil och åkeri. Nu var det inte längre tal om att flytta från Kättilsmålatrakten. Så småningom gifte sig de båda, bildade familj och köpte villan i Strågeryd där en gång Britta hade hittat sin “egna” mottagning.
Under årens gång förbättrades allt, cykeln byttes mot bil och Britta hängde med i samhällets förändringar. Hon stred för sin by och för sina patienter och arbetade kvar som distriktssköterska i nästan 40 år. De förflugna orden “här blir jag inte gammal!” kom sannerligen att rimma dåligt med verkligheten.

_{Ur Kättilsmålabygden från dansktiden till idag, utgiven av Kättilsmåla intresseförening.}

Denna sida är visad 4304 gånger.