LOGGA IN
OM ROTBYGD

HA Knut Hahn: Mimozas Pappa

Min älskade pappa

Hej mitt namn är Mimoza Spahija och jag är 18 år och bor i Ronneby, men jag kommer från Kosovo. Jag tänker berätta lite om när jag intervjuade min far och om hur hans uppväxt har sett ut genom åren när han var ung.
Min pappa är en väldigt skicklig och snäll man, han är min förebild och mitt allt. Jag beundrar honom så mycket, han har ett så vänligt hjärta med mycket kärlek, inte en enda sekund kan han bli arg eller vara elak. Han är så rättvis…

Vi satt ute en tidig lördagsmorgon på balkongen och drack kaffe, jag, mamma och pappa.
Vi hade redan innan dess varit fullt sysselsatta med massa annat, mamma hade bakat bröd till frukosten, pappa tvättat kläder och jag städat. När vi var klara med allting så tänkte jag: Nej nu måste jag intervjua babi. Min första fråga till honom var:

Hur var det att vara ung när du var liten bab?
Han svarade med ett leende på läpparna att det faktiskt var bra, inte så dåligt som man kan tro. Han jobbade men gick också i skolan.

-Jämfört med idag sÃ¥ hade ungdomar mer respekt för andra människor pÃ¥ den tiden, tillade han.

Hur var det att gå i skolan då? Till vilken klass gick du?
Han pustade lite och sa:

-Skolan, oj… ja du, jag gick till 8:an… gjorde jag. Inte för att jag inte gillade skolan, men det var meningslöst att gå i skolan, de som hade utbildning fick inga jobb i slutändan ändå, de fick istället jobba på en massa bondgårdar med spadar i händerna.

 De fick även stryk i skolan med pinne, linjal eller sÃ¥ gav lärarna lavetter till eleverna. Det skedde speciellt om de inte gjorde läxorna, men ocksÃ¥ om eleverna brÃ¥kade med varandra, det fanns inga ursäkter för att inte ha gjort läxorna.

När min pappa var ungefär fjorton år utbildade han sig till bilmekaniker, det tog 3 år. Som 17 åring gjorde han militärtjänsten. På den tiden var det obligatoriskt för alla 18-åriga pojkar att göra den, men min pappa nådde upp till alla målen både fysiskt och psykiskt och kom in tidigare. Min far berättar att det var en gammal snäll serbisk man som tipsade och gav honom en massa råd om hur det skulle gå till när han väl kom dit och vad som skulle hända, och det visade sig att allting stämde i slutändan. Jag vill tillägga att denna gamle man inte var som majoriteten av serberna som krigade mot oss kosovoalbaner på den tiden. Det finns undantag och jag har lärt mig att man inte ska dra alla över samma kam.

Jag frågade pappa om han upplevde något hemskt när han var ung.
Han funderade ett tag och sa:

-jag upplevde inte så mycket. Jag minns en gång att jag slog en kille som varit dum mot min bror, jag försökte först lösa problemet på ett bra sätt, men killen sa en massa fula ord och var kaxig och då brast det, killen var lika gammal som jag och min lillebror var 5 år yngre.

Min far flydde tillsammans med min mor när kriget började. Han upplevde inte så mycket mer av kriget än att han inte kunde sätta sin fot i Serbien under lång tid därefter, eftersom de letade efter unga pojkar och män som gått militärtjänsten som de ville utnyttja i kriget.

Hur mycket fritid hade du? Då du bara kunde gå ut och ha egen tid för dig själv?

-På kvällen, fritid hade jag alltid på kvällen. Hos oss albaner brukar folk alltid samlas på kvällarna, det har alltid varit så och tack och lov gäller det än idag, är pappas ord. Det gäller både i städerna och i byarna, för att på dagen ska man jobba och på kvällen samlas man.

Jag frågar om de hade TV på den tiden, och pappa svarar glatt ”jajamensan!” och ler, det var svart-vit TV. Jag frågar också vad han brukade titta på för program och den mest kända kanalen bland albanerna var TV-Prishtina, men den brukade ibland försvinna och ibland komma tillbaka. När den inte fungerade så tittade han på barnprogrammet ”Branko” istället.

Ett glatt moment som pappa delar med sig av var då hans farbror Migja Islam byggde och designade två egna bilar helt själv och var med på en intervju i en serbisk TV-kanal, det var någonting som pappa blev glad över och minns än idag. Han berättar att den ena bilen sålde han till USA och den andra höll han inom familjen. Migja Islam var också en duktig ingenjör. Han är mer än 65 år gammal idag och lever fortfarande. Pappa har bara träffat honom en gång sedan han kom till Sverige för ca 21 år sen.

Vad hade ni för mode?
-Hmm… det som var på 70-80-talet. Converse-skor var bland annat inne på den tiden. Jag hade mest kort svart hår. Har alltid gillat kort hår.

Vi pratade ytterligare och far berättar att hans barndom inte var så värst fattig som man kunde tro, men inte heller rik. Det var mitt i mellan liksom, men han saknade ingenting i familjen. Min farfar jobbade väldigt hårt och var duktig ekonom fast han bara gick 4 år i skolan, han var också duktig på matematik och väldigt duktig på att skriva skrivstil och annat, precis som min pappa också är.

Jag ställer frågan om de hade högertrafik, och det sa pappa att de alltid hade haft vad han kunde minnas.

Hur var det med kärleken på den tiden? Var livet olika för män respektive kvinnor?
-Det var svårt faktiskt, i nuläget är det lättare att bli kär men förr i tiden i Kosovo fick folk hålla det hemligt om de blev kära i någon. Föräldrarna skulle hitta man eller fru till sina barn. Det var också så att gamla vänner gav löften till varandra att gifta bort sina nyfödda barn när de blev äldre, och rika människor skulle gifta sig med rika för att hålla sin ”klass”.

Jämför man nu och då, så har vi det naturligtvis mycket bättre med allt idag, exempelvis får man inte stryk i skolan, vilket man fick då. Idag får alla elever i gymnasiet studiebidrag, vilket ingen fick då heller.
Man var ungdom på sina sätt. Den tiden min pappa var ung, var liksom ”modernt” för honom, och min tid idag är modern för mig.
Mina barn i framtiden kommer också att leva i en modernare tid, och jag tror att de kommer ha mycket tekniska prylar inblandat i sin uppväxt, vilket jag tycker är dåligt. Jag vill framför allt att de ska kunna skriva i framtiden, och inte använda datorer i skolan till varje arbete som de kommer att göra. Det återstår att se hur det kommer att bli.

För övrigt har det varit…
En ära att få en sådan här värdefull pratstund med min far, min förebild. Detta är någonting som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.
 

 



Denna sida är visad 1308 gånger.