Arbete i stenbrottet i Gisslevik

Karl Verner Karlsson berättar att han var 14 år när han började arbeta i stenbrottet i Gisslevik. Där bröts röd granit. Det fanns även ett större brott i Ljungåsa och där var graniten blå. Det var sammanlagt ca 40 arbetare i dessa två stenbrott och det producerades i huvudsak gatsten som såldes till Tyskland. Förtjänsten var 5 kronor om dagen. Stenen fraktades till Stora Hammar och transporterades med fraktekor till Gåsefjärden där ångbåt väntade. Även i vår närhet lades det gatsten, till exempel på vägen mellan Jämjö och Fågelmara. Där jobbade bland andra Kerstin Olssons far Olof Mårtensson i början på 1940-talet. Förtjänsten var förhållandevis bra – 13,50 för hundra lagda stenar.

De flesta bodde med sina familjer i små torp där man odlade potatis och grönsaker till husbehov. Man kan säga att människor vid denna tidpunkt var mångsysslare och det var säkert nödvändigt för att överleva på den magra lönen. Man odlade potatis och grönsaker, höll höns, en del jagade och de allra flesta fiskade mer eller mindre till både hushållet och till försäljning. I huvudsak var det torsk och salt sill man livnärde sig på. Torsk på vinterhalvåret och ål. Det var följaktligen kärva tider utan socialt skyddsnät. Som exempel kan nämnas att folket runt Ljungåsa eldade med ljung, som man mot dagsverke plockade. I början av 1900-talet växte det så lite skog på Ljungåsa, att man kunde se ända till Torhamns kyrka från nuvarande idrottsplatsen.

Arbetet med stenhuggning pÃ¥gick mÃ¥ndag till lördag och i viss mÃ¥n bestämde man sina arbetstider själv (det som idag kallas flextid). Därför förekom kvällsarbete i karbidlampans sken. Stenhuggeriets blomstringstid var mellan 1860 och 1930 och omkring 1930 var 3 000 man sysselsatta i Blekinge med denna näring och det var ett flertal olika arbetskategorier beroende pÃ¥ Ã¥lder:

Dagsverkare skyfflade undan skravelsten och jord.
Borrare borrade hål i berget för sprängning.
Körare körde sten från huggplatsen till Stora Hammar.
Stenhuggare högg sten till färdig gatsten och hade ofta hjälp av pojkar som slog kilhålen.
Stenhuggarsmeder lagade alla verktyg och ansågs vara mer yrkesskickliga än vanliga smeder.
Putsare pikade bort ojämnheter på stenarna. Det som i dag kallas kvalitetskontroll.
Basen mätte upp vad var och en hade producerat. Det var ju inte tal om maskinell utrustning till en början utan man arbetade med mejslar, borr, kilar, rämmare, gatstenshammare och handsläggor.

Den första fackföreningen för stenarbetare bildades i Torhamn 1898. 1901 utbröt den första strejken, och den varade i fem månader – med mycket dåligt resultat – arbetsgivarna sänkte lönen med 10 %.

 

Berättat av Karl Verner Karlsson för Lena Hallberg 1999.

Denna sida är visad 3936 gånger.