Estetälvan KH: Felicias gammelmorfar

Jag har valt att intervjua min gammelmorfar, Tore, som är 86 Ã¥r gammal. Han har ett fantastiskt minne men det är inte alltid han vill berätta om hur det var förr.   Jag är därför glad över den informationen han har gett mig här. Varför valde jag dÃ¥ att intervjua just honom? Svaret är att han är den äldsta i släkten pÃ¥ min mammas sida, och att fÃ¥ höra nÃ¥gra av hans minnen är guld värda tycker jag. Det kanske inte är mycket till text, men att fÃ¥ intervjua gammelmorfar och bara fÃ¥ vara med och lyssna och se hur han lyser upp och blir glad över sina minnen räcker gott tycker jag. Vissa namn och platser har ändrats.

Min fråga som jag hade till Tore var vad han gjorde förr i sina yngre dagar. Vi slår oss ner vid köksbordet och börjar intervjun. Min kära gammelmormor Astrid har tagit fram kakor, bullar och kaffe som vi sitter och kalasar på under intervjun. Det hela börjar med att vi pratar om mig som nästa år ska ta studenten och Tore minns själv när han gick ut skolan och berättar hur det var.

-Ja, man gick i skolan i endast sex år, börjar han med. Han skrattar och frågar om jag är avundsjuk på skolsystemet de hade, och jag fick ge med mig och säga att lite fuskigt var det ändå.

-Du må vara avundsjuk på det, men inte på tiden efter, det lovar jag! Han skrattar igen och dricker sitt kaffe.

Han berättar att han gick ut skolan samma år som andra världskriget bröt ut. Eftersom vi har studerat andra världskriget så mycket i skolan så förstod jag på en gång att det inte kan ha varit så lätt att sluta skolan vid den tiden och mina tankar stämde.

-Man var ju tvungen att hitta ett jobb och det fick jag ett snabbt , på granngården. Jag fick jobba med kolning som man använde som bränsle till bilarna på den tiden, berättar han. På detta jobb så tjänade jag 2 kr per dag, en helt okej lön på den tiden tycker jag.

Man ser hur gamla minnen väcks till liv då han ler och berättar med en otrolig inlevelse hur det var att jobba där. Han beskriver hur de stora ugnarna var byggda, och man fick en riktigt klar bild på hur det kan ha sett ut.

-Ugnarna var stora, man skulle få plats med mycket spån däri som skulle brinna. Där jag jobbade fanns det... 10 eller 12 ugnar, jag minns inte riktigt.

Men det var ett tufft arbete, det minns jag. Han tittar ut genom fönstret och det ser ut som att han drömmer sig bort och tänker sig in i situationen igen.

Han berättar, medan han tittar ut, hur processen gick till när arbetet av kolningen skulle genomföras.

-Först lade man in en massa spån. Givetvis flög spånet åt alla håll och kanter, så det var ju ett smutsigt arbete. Han vänder sig mot mig igen och förklarar vidare.

-Sedan, tände man eld på det. Det brann och brann och det blev så otroligt varmt. Detta var ju på sommaren, så värmen från ugnarna fick en att känna sig plågad. Men det var inte mycket man kunde göra, man fick stå där och hålla koll så att elden dog ut och spånet blev till kol.

Han skrattar och dricker sitt kaffe. Jag skrattar lite också, men förstår inte riktigt vad som är roligt, men jag får svar på det snart.

-När elden väl dött ut, då skulle man ju självklart vänta tills kolen hade slutat glöda. När detta var klart, ja då var det bara att samla ihop all Kol.

Och det kan jag lova, riktigt smutsig blev man, haha!

Vi båda skrattar och jag kan se framför mig hur han står och arbetar i sina smutsiga kläder.

-När kolen sedan var ihopsamlad, så packade vi ner det i säckar som sedan hämtades av lastbilar som körde iväg med dem till förvaringsförråd. En säck med kolning kostade 3 kr.

Han suckar och ler lite smått.

-Sedan kom ju det här med gengas och kolningen behövdes inte lika mycket, därav behövdes inte min arbetskraft mer.

-Nej men Tore, berättar du om din tid när du jobbade med kolningen? Det är väl inte värst spännande!

Det är Astrid som kommit in i köket och tjuvlyssnar på intervjun. Vi alla skrattar, och Astrid ber Tore att berätta om något annat istället. Jag hade i och för sig velat veta vad som hände sen, men nu är det inte jag som styr och ställer..! Han ler och nya roliga minnen dyker upp! Denna gång berättar han om när han var i 20-25-årsåldern och hur han och hans kompisar skulle ut på älgjakt.

-Ja, jag och mina kompisar hade då en jaktklubb tillsammans och en dag så skulle vi ut på jakt. Vi hade precis fått en ny medlem till klubben, Torsten.

Han skrattar lite, denne Torsten väcker roliga minnen tycks det som.

-Ja, nu låter det bättre! säger Astrid som norpar en kaka innan hon försvinner igen. Tore och jag skrattar lite, och berättelsen om jakten fortsätter.

-Så det hela börjar med att vi skulle träffas vid en sjö, hela klubben. Jag kom dit, och det gjorde även Torsten, men ingen av de andra från klubben var där. Självklart började jag och Torsten undra vart de andra tagit vägen, så vi begav oss till en annan medlems hus, där endast hans fru var hemma. Vi frågade om hon visste var de andra höll hus, och hon berättade att de hade hört att det inte var så mycket älg kring sjön och hade begett sig på annat håll. Tore skrattar då han minns hela förvirringen den dagen.

-I alla fall, vi fick reda på av frun att det tydligen skulle finnas mycket älg runt om kring deras hus, och vi fick lov att beträda deras mark och jaga älg där. Så där gick vi, jag och Torsten och jagade älg i en främmande skog. Och tro det minsann, vi fick en! Det var inte en liten heller, en riktig bjässe må du tro! Han dricker av sitt kaffe och skrattar igen.

-Men det är inte över än, berättar han. Vi stötte nämligen på resten av klubben senare på dagen, och de berättar hur de hade letat som tokar efter en älg att skjuta på det ställe de var på. Då de inte hade hittat någon, åkte de till sjön istället, men ingen lycka där heller. Och så kommer jag och Torsten med vår bjässe och berättar hur vi fick den i en utav medlemmarnas skog! Felicia, du skulle sett minerna jag fick av dem!

Jag bryter ut i skratt och kan se det framför mig, hur de förvånade ser ut som fågelholkar hela högen, då de stirrar på Tore och Torsten!

-Haha, ja så den kvällen fick vi helt enkelt bjuda på älgen, avslutar han och ler.

Klockan på väggen har tickat iväg något så otroligt och tiden räcker inte till fler roliga minnen från gammelmorfar. Jag måste bege mig hem, så jag tackar honom för den roliga intervjun vi haft och så tackar jag givetvis även Astrid för den goda fikan vi fick.

 

Denna sida är visad 2883 gånger.