Estetälvan KH: Oskar Gustafssons farmor

Karin, född 28 april 1930.

Min farmor heter Karin och är uppvuxen i Hesseldalen på en gård i en by med få hus mitt ute i skogen i Blekinge. Ungdomarna hjälpte till på gården både före och efter skolan och där fanns mycket att göra. Farmor har alltid haft en stor nyfikenhet och velat pröva på olika saker så därför hjälpte hon till med det mesta.

 Där fanns ej elektricitet utan det var fotogenlampor som fick stå för ljus och vedkaminen fick stå för värme. Tvätta fick man göra för hand men de hade en batteriradio som de lyssnade på ibland.

 Under andra världskriget så fick allt köpas för ransoneringskort och mängden var begränsad. Exempelvis, om man ville köpa kaffe så fick man inte köpa tobak. Och om man ville ha en tobaksvara så fick man inte köpa kaffe.

När kvällen kom så fick man ha mörkläggningspapper för fönsterna. Även cykellyktans ljus fick begränsas och det var bara en liten strimma ljus som fick synas. Under kriget ersattes fotogenlampan med en karbidlampa och varje kväll fick den laddas med ny karbid för att den skulle lysa.

 Hon gick med NTO när hon var 15 år gammal och i föreningen hade de lite idrottsevenemang och friidrott som alla var med på. På vintrarna tränade de och spelade även teater i närliggande lokala föreningar. NTO var mindre aktiv under somrarna, då folk jobbade desto mer.

 NTOs lokal var samlingsplatsen som senare förvandlades till hembygdsförening. Det var här ungdomarna träffades och hade möten, dans- och biokvällar, vilket fungerade som så att det kom en person med duk och film och spelade upp filmen. Det var alltid fullt med folk när det var bio.

 När lördagen kom var det ofta dansbesök på olika platser som gällde och transportmedlet var vanligen cykel, men ibland även taxi. Om vintern var snörik så var det sparkstöttingen som fick ta vid som fortskaffningsmedel. Eftersom alla bodde väldigt utspritt in i skogen så tog det en väldans tid innan man hade skiljts åt när man skulle hem. Alla ville prata av sig och när man skulle skiljas från någon så drog det ut på tiden.

 Efter något år så började allvaret och vännerna skiljdes på grund av arbeten på olika platser och man kunde inte längre träffas varje helg. Farmor höll kontakt med en del av de gamla vännerna genom brev men de träffades kanske bara en gång per sommar efter det.

Hon jobbade i Skåne och gallrade betor en sommar då hon var nitton år gammal och det var då hon träffade min Farfar Göte. När säsongen varslut sökte hon annat arbete i Eslöv för att fortsätta kunna träffa sin blivande make. Hon fick arbete på ett ålderdomshem och där arbetade hon tills de gifte sig då hon var 23 år.

 Det faktum att min farmor gick upp och mjölkade två kor innan hon gick till skolan säger ju en hel del om skillnaden mellan då och nu, för det gjorde hon faktiskt.

 Det har skett ett brutalt stort hopp framåt i utvecklingen under min farmors livstid och jag är förundrad över hur man umgicks på ett annat sätt förr. Hon sa som jag skrivit att det alltid drog ut på tiden när de skulle skiljas åt efter att ha varit ute och dansat på kvällen och jag kan förstå det, för de hade inte samma möjlighet att kommunicera som vi kan idag med mobiltelefoner och internet.

 När hon skulle träffa sina vänner så var det väldigt sällan hemma hos någon. De brukade ta sig halva vägen var, eftersom det var cykel eller promenad som gällde, då det var stora avstånd mellan platserna de bodde på.

Detta är också en stor skillnad mot hur jag haft det. Vi var alltid hemma hos någon och blev skjutsade i bil. Det är ju raka motsatsen mot hur det var när farmor var liten.

 Jag är förundrad över hur mycket som har hänt och hur mycket samhället har förändrats på så kort tid som det egentligen är.

 Den eviga frågan fungerar fortfarande; var det bättre förr?

Denna sida är visad 3016 gånger.