Estetälvan KH: Amy Anderssons mormor

Det var bättre förr!

Jag har valt att intervjua min mormor för denna uppgift. Hon heter Eileen Moorhouse och är född 1928 i Blackpool, England.  Hon växte upp under Andra Världskriget och fastän staden hon bodde i, Blackpool, aldrig blev attackerad så påverkades man oerhört mycket av kriget där ändå. Det var beckmörkt på natten, inga gatlysen eller ljus ifrån fönstren var tillåtna och stämningen i staden var dyster och blek.  Blackpool var och är fortfarandeen stor turiststad och på grund av detta fanns det många hotell och ”Bed and Breakfasts” där. Av den anledningen tränades många soldater som skulle tjänstgöra inom flygvapnet där, då det var lätt att hitta många lediga rum för dem. Så staden var väldigt folktät under denna tid. Året min mormor fyllde 17 tog kriget slut och hon berättar om en fantastisk tid som följde. ”Folk dansadepå gatorna och mängder med klockor ringde hela tiden för att fira slutet av kriget. Under kriget fick kyrkklockorna aldrig ringa för det betydde att tyskarna invaderat.” säger hon och man hör fortfarande en lättnad i hennes röst när hon tänker tillbaka på det.

Redan när hon var 14 började hon Arbeta. Hon jobbade i en fabrik där man gjorde kostymer åt de män som återvände från kriget. De hade ofta bara sin uniform och behövde nya kläder när de kom tillbaka. Fabriken var ordnad så att var och en sydde en viss del av ett plagg och sedan sydde man ihop dessa efteråt, mormor sydde ärmar. Efter detta fortsatte hon att jobba som sömmerska, då började hon sy fina underkläder till kvinnor som skulle gifta sig att ha på bröllopet.  Hon berättar att alla jobbade från att de fyllde 14 år. Det var väldigt få som fortsatte studera. Det vanligaste var att man jobbade i fabriker eller affärer.

Mormor berättade att när hon var 18, lika gammal som jag är nu, gick hon ut och dansade varenda kväll. Undantaget var på söndagar, då det var vilodag. Man gick dit ändå, men endast för att lyssna på orgelmusik. Det var vad man gjorde i Blackpool som ungdom på den tiden. Man träffades på dansstället och dansade hela kvällarna fram till 22.30 när det stängde. Bland danserna var tango, quickstep och slowfox populära. Jive var inte tillåtet då det förstörde det fina golvet. Denna aktivitet var ganska dyr då man precis som idag behövde betala inträde, men det var oerhört populärt ändå. Hon berättar att hon alltid hade väldigt roligt, orkestrar spelade live och stämningen var fantastisk oavsett vilken veckodag det var.

Det var på detta dansställe min mormor träffade min morfar. Min mormor systers pojkvän arbetade med honom på järnvägsspåren och presenterade dem för varandra. De dansade och vid stängningsdags frågade morfar om han fick följa henne hem. Detta var den första av många kvällar han gjorde det. De träffades varenda kväll på dansen och hade många roliga dejter under tiden som följde.
”Vi gick på långa promenader vid stranden och köpte pommes eller hamburgare. På helgerna åkte vi ofta iväg på buss- eller tågresor till andra städer i England. Ibland gick vi på bio också.” berättar hon och man hör en värme och glädje i hennes röst.
Efter 2 år frågade morfar hennes föräldrar om lov för att få gifta sig med henne. Man var tvungen att ha föräldrars tillåtelse om man var under 21 och turligt nog fick han tillåtelse, så när mormor var 20 och morfar 23 gifte de sig. De började spara ihop pengar för att kunna köpa ett eget hus och mormor blev gravid med min morbror. Vid denna tid spelade morfar fotboll professionellt och efter något år blev han erbjuden ett kontrakt att spela i USA. Så de packade ihop och flyttade dit. Hon berättar att de trivdes där men när morfars far blev sjuk och dog flyttade de hem igen för att vara närmare morfars mor.

Detta är vad jag fick berättat för mig och det första jag slogs av var hur enkelt och ärligt allt verkade vara. Mormor instämde och sa att samhället hade en helt annan attityd då.
”Man hörde aldrig om mord eller våldtäkter. När jag gick hem själv under kriget, då det var helt kolsvart ute, var jag aldrig rädd. Folk lämnade sina dörrar olåsta och man hade respekt och omtanke för varandra. Det var efter kriget när folk började dricka och droger började cirkulera som samhället förändrades. På 60-talet skedde en märkbar skillnad, jag är glad att jag växtre upp då och inte nu.”

Jag tror att folk förändrats mycket i hur man bemöter varandra. Istället för att ha respekt för varandra har man respekt för sig själv. Självrespekt och individualitet är i fokus i dagens samhälle och det är absolut inte fel, men någonstans i denna utveckling glömde man att lära ut hyfs och tankar för sina medmänniskor. Kriminalitet är något som är lika självklart som att solen går upp och även om det inte är accepterat, är det på något sätt ändå det av oss. Vi förfäras inte av det, samhället har blivit bedövat och vi har förlorat den ärlighet som fanns ett par generationer tillbaka. Detta kanske är en effekt av att vi lever i fred, vi behöver inte känna en gemenskap med de närmaste för vi känner inte något hot utifrån. Det är tråkigt att vi har förlorat den sammanslutningen, men det är bättre än krig kan man konstatera, speciellt i den tiden vi lever i nu då vapen är så utvecklande. Ett krig i västvärlden skulle vara förödande på en nivå vi inte ens kan föreställa oss.
När det gäller att träffa folk är det en väldig skillnad också, man bjuder inte ut varandra längre och man går inte på dejter. Som bäst frågar man på Facebook om en fika eller om man ska se en film ihop. Vi har blivit för bekväma av oss, vi anstränger oss inte för vi vet att om vi inte lyckas imponera på den personen finns det en hel rad med andra, det är bara att kolla igenom sin kontaktlista. Kanske hänger denna oseriöshet bland ungdomar ihop med att vi börjar jobba senare, skaffar barn senare och därför inte behöver hitta ett seriöst förhållande förrän senare.

Personligen tycker jag detta är väldigt synd och jag kan inte låta bli att tänka att det är sant som man säger; ”Det var bättre förr!”

Denna sida är visad 4101 gånger.