Skogssnuvor tomtar och troll i Tving.

Skogssnuvortomtar och troll i Tving.

Ur Blekingesägner år 2004 av Richard Svensson och Daniel Johannisson.

Enligt nordisk mytologi var jättarna förfäder till trollen. De flesta jättar verkar ha utrotas under forntiden av Tor och de andra asagudarna, men det hände att ett fåtal överlevande syntes till även i modern tideräkning.

Jättarna var av ytterst skiftande storlek. Några var bara lite över 2-3 meter långa, medan andra var så gigantiska att det kunde vara svårt att upptäcka dem; det hände att man stod på deras huvud eller avverkade skog på deras magar.

Om inte asarna tog knäcken på alla jättar så gjorde till slut kristendomen det.

Ljudet från en kyrkklocka kunde åsamka en jätte sådan fruktansvärd huvudvärk att hela skallen sprack. De mest tydliga spår vi har kvar av jättarna är därför efter deras försök att tysta sina plågoandar. De brukade slunga iväg stora klippblock mot kyrkorna när klockklangen var som mest outhärdlig, men rasande som de var, och antagligen distraheradeav oljudet, missade de oftast sitt mål och stenbumlingen slog istället ner i närheten av byggnaden.

Sådana ”jättekast” går att åse runt i stort sett varje kyrka i Blekinge.

Tvings kyrka skonades inte heller, men jättarna var där inte mer pricksäkra än på andra ställen.

Två stenar slog ner i Gnetteryd därde fick namnet ”Gnetteryd stutar”. Ytterligare två bumlingar tog mark i Alnaryd. En sten kom faktiskt farligt nära kyrktornet som kröktes en aning.

Jättarna i Tving var ändå aningen mer konstruktiva än sina andra likar, ty de stal en natt klockorna och sänkte dem i Bräkneån respektive Skärsjön.

För att lyckas lyfta dessa klenoder krävdes ett särskilt tillvägagångssätt. Nio män – alla födda på en söndag – måste hålla i draggen.

Fem fick man ihop och med hjälp av fyra inlånade karlar från grannbyn gav man sig ner till ån en torsdagsnatt när fullmånen stod högt på himlen.

Det dröjde inte länge förrän man fick napp på klockan och den nio man starka dragkraften kunde med märklig lätthet lyfta åbäket från botten. Just när man skymtade klockan vid ytan var det någon som inte kunde hålla sin entusiasm inne längre; Nu har vi den i säkerhet! Nu har vi den i säkerhet!

Ja, då gick det förstås totalt åt skogen. Repet brast och den stora klockan gled tillbaka ner i ån.

När man skulle lyfta klockan i Skärsjön använde man en annan metod, men det gick inte bättre för det.

Under några år födde man upp ett par tvillingoxar och gav dem endast söt mjölk att dricka för att de skulle bli riktigt starka. En gång bar det sig inte bättre än att pigan spillde ut den enes ranson och gav i stället gav hon oxen en spann vatten. När stutarna var fullvuxna försökte man med hjälp av dem dra upp klockan ur Skärsjöns djup, men oxen som fått den där spannen med vatten i stället för mjölk orkade inte dra lika bra som sin bror så klockan fick stanna kvar där den låg.

Skogsnuvan

De kvinnotokiga trollen utgjorde en stor fara för unga människoflickorpå skogspromenad.

Lika farlig för männen var vildmarkens femme fatale nr 1; skogsnuvan,också känd som skogsfrun eller skogsrået. Ensamma karlar som långt från hemmet arbetade med t ex jakt, fiske eller kolning blev ofta enkla offer för skogsnuvans förhäxning och tvangs bli hennes kärleksslavar för en natt, en vecka, men kanske också för resten av livet. Somliga skulle måhända finna detta en ganska angenäm uppgift, då skogssnuvan alltid beskrivs vara underskönt vacker, med böljande rött eller blont hår och med en röst som klingar vackrare än vårfågelsång. Ofta uppträdde hon dessutom naken, vilket inte precis gjorde det enklare för skogsmännen att behålla fattningen.

Frågan är om hennes sköna yttre verkligen var hennes sanna jag eller bara en illusion. En närmare fysisk inspektion visade nämligen att hennes långa vackra hår dolde ett murket hål i hennes rygg vari både svampar och allehanda äckliga småkryp dväljdes. Ibland hade hon också hästhov och kosvans (längre upp i landet rävsvans).

En gubbe från Tving såg en gång skogsnuvan i en mindre attraktiv uppenbarelse då han skulle hämta vatten från en källa. Hon såg ut som en uppstoppad hösäck med ögon stora som tefat, tandlös grinande käft och hängbröst som täckte ner till knäna. Med skrik och jämmer fick till slut gubben henneatt ge sig av och då såg han att hennes rygg var ihålig som ett baktråg.

Skogsnuvans förmåga att förleda synen på folk är väl belagd och kunde emellanåt ge upphov till olustiga och obekväma situationer, i synnerhet då hon försökte lägga beslag på redan upptagna karlar.En dräng vid namn Pelle, också han ifrån Tving, hade länge haft ett gott öga till en av sina kollegor på gården, pigan Stina.Äntligen hade han fått henne att ställa upp på ett möte på tu man hand efter arbetsdagens slut och glad i hågen kilade han nytvättad och välkammad iväg till den plats utanför skogen där de stämt träff.

Nuvar han i alla fall lite orolig ifall hon inte skulle våga komma.Men hans farhågor visade sig vara obefogade, ty Stina kom plötsligtpromenerande nerför vägen. Pelle hälsades med både en kram och enkyss varefter de hand i hand gav sig iväg mot skogen. Stina överöste hela tiden den häpne Pelle medömma kärleksbetygelser och tryckte hårt sin späda kropp mot hans.Kunde han verkligen ha misstagit sig så om den blyga och stillsamma Stina? Hon verkade ju till och med mer het på gröten än han själv. Nåväl, Pelle såg ingen anledning att klaga utan var i stället glad över att hans planer lyckats så över all förväntan.

Hans förvåning var därför stor då ytterligare en Stina kom gående mot honom på vägen. Nu visste Pelle varken ut eller in. De två flickorna var lika som bär och han fann därför för gott att ta sig en närmare titt. Den första Stinas rumpa putade ut på ett konstigt sätt och Pelle, oblyg som han var, drog upp hennes kjoltyg för att se vad hon gömde därunder.

Jo minsann; en stor lurvig kosvans ramlade fram. Stina nummer ett var ingen Stina alls utan skogsnuvan själv som nu skamset samlade ihop sina kjolar och förkläden och sprang till skogs.

För Pelle och den riktiga Stina gick det bättre och de blev ett förhållandevis lyckligt par. Skogsnuvan glömde dock inte den stilige drängen utan hördes ofta ropa: ”Pelle fästman! Pelle fästman!” ifrån skogen. Men Pelle gav henne korgen och höll sig till sin Stina.

Skogsnuvan har funnits över hela Blekinge, men det råder ingen tvekan om att hennes favorittillhåll var Tving och Augerum. På dessa två orter levde hon rövare å det allra oerhördaste under det förra seklet och ställde till förtret för både man- och kvinnfolk.

En flicka från Tving var i sällskap av sin morbror på väg hem från Ronneby en ljummen sommarkväll. Sällskapet gick till fots längs de dunkla skogsstigarna och eftersom skymningsmörkret snabbt föll över dem beslöt de sig för att ta en genväg.

Allt gick väl tills de nådde en göl kallad Prästagölen, och sedan var det stopp. Där började de trava runt i en oändlig cirkel som var lögn att bryta hur mycket de än försökte.

Men så vände morbrodern sin tröja ut och in och genast kunde de lämna Prästagölen och fortsätta på den rätta vägen hemåt. När de gått ett stycke uppenbarade sig ett stort ljussken på ett flyttblock enbit framför dem. Ljuset formades långsamt till en mänsklig skepnad och till slut hade en underskön kvinna tagit gestalt på stenen.

Hon pekade gapskrattande på de snopna skogsvandrarna och kutade sedan ini skogens dunkel och försvann. När hon sprang kunde flickan och hennes morbror tydligt se ett murket hål i kvinnans rygg och därmed var det förstås klargjort vilken som narrats med dem.

En ryslig bieffekt av möten med skogsnuvan var långvariga minnesförluster. En medelålders herre från Tving var en eftermiddag på väg till en by som låg ungefär en halvmil från hans hem. När han promenerat en kvart hörde han hur någon ropade på honom och när han vände sig om stod en vacker flicka på andra sidan ett brett vattenfyllt dike och plirade längtansfullt emot honom.

Visst, han gick fram till damen för inte verka ohövlig, men situationen kändes onekligen obekväm.

Flickan yttrade inte ett ord, men när de stått där ett tag och glott på varandra tyckte i alla fall mannen att han borde säga något. -Goddag, inledde han tvekande. Längre hann han inte, för i samma ögonblick krympte diket ihop och blev så pass smalt att han med lätthet kunde kliva över det. -God kväll, min vän. Varför är du så ledsen? Undrade flickan och tog hans hand.

-Jag är varken ledsen eller din vän, protesterade mannen och drog åt sig näven igen.

- Du kan lika gärna gå med mig ikväll, din hustru är ändå inte hemma, skrattade flickan.

Mannen häpnade, ty hans fru var faktiskt bortrest och skulle inte komma tillbaka förrän följande morgon. Han begrep nu att det måste vara skogsnuvan som stod framför honom och visade därför sitt ogillande över hennes närvaro genom att knuffa henne så hon slog på ändan i den blöta mossan.

-Gå ur min väg, din förbaskade trollkona! Gastade mannen med myndig röst och återvände till stigen.

-Ja, gå du, gapskrattade hon, men du blir nog trött innan du kommer hem.

Karlen vände sig om för att ge svar på den märkliga förolämpningen,men flickan var spårlöst försvunnen. Han fortsatte i stället irriterad vägen fram, snart skulle han ju ändå vara hemma.

Men plötsligt tog skogen slut och han fick se något han aldrig sett förut i Tvings ödemarker; stora pampiga hus med burspråk och glasverandor. De såg precis ut som skrytbyggena runt Ronneby brunn och kåkar av sådan kaliber låg knappast i närheten av mannens lilla stuga.

-Jag måste ha gått för långt, mumlade han och började gå tillbaka istället. Plötsligt svartnade himlen och hela skogen blev mörk som i en kolkällare. Men mannen snubblade envist på, svärande och muttrande, tills skumrasket försvann lika överraskande och hastigt som det kommit.

När det ljusnat fann han sig stå på en gårdsplan vid en stuga som verkade märkligt bekant. Vid en lada stod en skäggig gubbe och höggved.

-Ursäkta mig, sa den vilsne vandraren till främlingen, men kan ni tala om vart jag har kommit.

Gubben stirrade storögt på mannen. -Men vad är det med dig Bertil? Det är ju jag, Eskil, och det här är ju din egen gård. Du sa ju jag kunde låna lite ved av dig.

Ja minsann, om inte den förvirrade mannen stod och frågade sin egen granne var han befann sig och bara några steg från huset. Han tyckte att han bara hade vandrat i en knapp timme när han i själva verket varit ända i Ronneby och vänt. Den där promenaden hade tagit hela natten och en bra bit in på morgonen.

Det var ett ständigt rännande av skogsnuvor på vägarna mellan Tving och Ronneby. Ofta tog de sig t o m in i stan för att visa upp sig.

De gamla asagudarna rensade som bekant bland jättar och troll men det hände även att de fällde en och annan skogsnuva också. I Blekinge var det dock långt vanligare att t.ex. Oden, som uppåt landet sköter denna syssla på julafton, ersattes av St Thomas, ett helgon med ytterst våldsam läggning i sägnerna.

St Thomas – Thomas ”tvivlaren” - var som bekant en av Jesu lärjungar och senare en av apostlarna.

I Norden har han den 21:e december fått en egen helgdag - Thomasafton eller Thomasmäss -, fast den är nu för tiden tämligen bortglömd. Men i gångna dagar var det ett viktigt datum som förknippas med många traditioner och bestämmelser.

Under den tid då Kronan avlönade sina tjänstemän med spannmål, skedde utbetalningen på Thomasafton. Detta datum var också den lagenliga tidpunkten för jordägare att vräka torpare och arrendatorer, samt att driva ut råttor och möss från gården.

Det var strängt förbjudet att arbeta på Thomasafton, i synnerhet fick man inte utföra någon ”kringgärning”; d v s att spinna, eller andra former av snurrande rörelser. Detta illustreras av en historia från Tving om en mjölnare som haft så mycket att göra att han fortfarande var i fullt arbete under Thomasnatten.

När klockan slog tolv flög dörrarna upp och två jättelika hundar med flammande andedräkt kastade sig in i kvarnen. Mjölnaren blev förstås skräckslagen när han fick se de rysliga besökarna, men återfick strax fattningen och kastade mot bestarna vad han för tillfället hade i handen; en stor skäppa mjöl. Hundarna svalde glupsk mjölet, vilket tycktes lugna dem och gav sig sedan av.

Mjölnaren drog en lättnadens suck och började genast plocka ihop sina pinaler för att dra sig hemåt. I kvarnen tänkte han i alla fall inte stanna en sekund längre. När han hunnit en bit på vägen fick han höra ett kraftigt muller bakom sig.

En jättelik svartklädd karl sittande på en lika enorm sexbent häst dök upp alldeles bredvid honom. Bak på det monstruösa riddjuret hängde en naken kvinna fastbunden och bredvid ekipaget stod de två otrevliga hundarna. Mannen lutade sig ner mot mot den förskräckte mjölnaren och frågade med en mullrande röst: - Vad det du som gav mina hundar mjöl?

-Ja,det var det, för jag blev så rädd, pep mjölnaren.

-Det var tur för dig, dundrade mannen, ty mina hundar tycker om mjöl. Du skall få något av mig för att du tog min varning i akt och avbröt ditt arbete.

Den sexbenta hästen sparkade bakut så att en av skorna lossnade och blev liggande mitt framför mjölnarens fötter. Sedan gav det kusliga sällskapet sig av och försvann i nattens mörker.

När mjölnaren plockade upp hästskon fann han till sin lycka och förvåning att den inte bara var dubbelt så stor som en vanlig,utan även smidd i renaste silver. Denna hästsko gick sedan i arv i mjölnarens familj och lär nu finnas på en gård i Småland.

Mjölnaren hade alltså tur. St. Thomas hade redan knäppt en skogssnuva och var väl därför rätt nöjd. Annars kunde han vara ganska sträng mot folk som inte hade vett att hålla sig hemma då han var ute och jagade.

Eftersom vägen mellan Tving och Ronneby som bekant var så ihärdigt trafikerad av skogsnuvor, var det idealisk jaktmark för oknyttsdräparen St. Thomas. Men det gällde som sagt att hålla sig hemma det aktuella datumet, annars kunde man råka ut för både ena och det andra.

Drakar.

Drakarna städar ibland sitt bo och då kan det annars så väl vaktade guldet komma i dager.

En kvinna från Tving brukade alltid hämta sitt dricksvatten från en källa djupt inne i skogen Vattnet var alltid rent och friskt välsmakande, men den dag som är aktuell i det här fallet var källan full av gulnande löv. Hon blev förstås förargad men fyllde ändå sitt ämbar och gick sedan hem.

När hon skulle smaka på vattnet såg hon att hon hade fått med sig några löv i spannen, men nu skimrade de på ett underligt men angenämt sätt. Det oönskade smolket visade sig vid närmare inspektion vara stora, välpolerade mynt – guldmynt.

Kvinnan rusade givetvis hals över huvud tillbaka till skogskällan, men då var ”löven” spårlöst borta. Det var en drake som hade tvättat sin skatt, eftersom guldet under århundradena blivit ärgigt av att ligga gömt i jorden.

På ett annat ställe i Tving huserade en annan drake av mer ovanlig art.En pojke som tjänstgjorde hos en tvär och gnidig bonde råkade på detta vidunder och då utspelade sig följande drama;

När gossen som vanligt en afton vallade gårdens oxar hemåt genom skogen, passerade han ett berg som låg i en glänta. Ur klippskrevorna sken ett varmt ljus, som av glimrande guld, och högst upp på alltihopa låg en jättelik orm med blåskimrande fjäll och påfågelsstjärt.

Närdet märkliga monstret fick syn på pojken och oxarna reste det upp sitt stora huvud och fällde ut fjädrarna i en kaskad av hypnotiska färger. En spricka i stenen öppnades och en hel flock kolsvarta katter kom utskuttande. Katterna började en underlig dans runt berget, ackompanjerade av gutturala spinnande ljud från draken.

Pojken var som paralyserad av den fantastiska synen och innan han visste ordet av hade de dansande katterna omringat ett av hans valldjur och valsade in med oxen i berget. Den arme gossen kunde förstås inget göra, utan sprang tillbaka till gården och beklagade sig för bonden som genast sparkade ut honom ur hushållet.

Bedrövad och arbetslös gick han hem till sin far och berättade vad som hänt.Fadern anade att en skatt av något slag kunde ligga gömd inuti vidundrets berg och började fundera på hur han skulle kunna komma åt den. Han hade hört någon gång att drakar inte tålde krut. Alltså gick han och lade sina sista slantar på en tunna av detta sprängmedel, varefter han lät sonen visa var draken hade sitt gömställe. Fadern körde in kruttunnan i en spricka i det utpekade berget och tände sedan på.

Den åtföljande knallen var fruktansvärd, men långt ljudligare ändå var det hemska tjut som steg upp ur den spräckta klippan tillsammans med en lång eldsflamma.

När far och son vågade sig fram igen kunde de till sin glädje konstatera att den rykande kratern var full av guld, silver och ädelstenar. Efter den dagen behövde de förstås aldrig lida nöd igen och den sure bonden kunde få sin förlorade oxe ersatt femdubbelt; nyrika är ju sällan knussliga.

 

 

Denna sida är visad 6580 gånger.