LOGGA IN
OM ROTBYGD

Prästen som åt upp sin hatt....

Augerum Mariefors 1971

Sommar, solen sken klart det susade i träden nere i parken på Mariefors. I det Magnussonska hemmet hade de besök, fam Sothell från Öregrund var nere.

Det var fest när de var hos oss, de hade sina tre barn mina kusiner med sig, så hemmet ljöd av skratt o musik. Faster Dolly gnolade o sjöng o Farbror Wille berättade fiskehistorier o roliga anekdoter från sin församling i Öregrund han var nämligen kyrkoherde där. Ingen kunde gissa att farbror Wille var en kyrkans man, när han var ledig hade han sitt älsklingsplagg på sig, blåbyxor i de gick han o svassade mest hela dagarna med pipan i mun o en finurlig blick fick han oss barn att hänga honom i hasorna mest hela tiden. Denna dagen satt vi alla på verandan o njöt av mammas bullar. Pappa o Wille  skröt om den ena större fångsten efter den andra.

Min kusin Björn o jag tröttnade snart, vi tittade på varandra o sa: Järnspikars,vi går ner till ån.Det ordet var nytt för mig, ett svärord, det enda som var tillåtet i den prästfamiljen.

-Vad ska ni göra nere i ån barn, frågade mamma.

-Fånga kräftor sa vi så kaxigt vi bara kunde.

Wille o pappa skrattade så tårarna rann, kära barn sa Wille. om ni kan fånga en endaste kräfta på ljusan dagen så lovar jag er att jag ska äta upp min älskade hatt.

Den hatten ja, den var också nått av det käraste Wille ägde, den hade han på sig t.om i sömnen tror jag.

Resolut tog Björn o jag varsin hink med oss, iklädda i gummistövlar traskade vi ner till ån, i parken där den flöt fram var endast djupet 30 cm som högst, men stenarna var vassa på botten.

Vi började systematiskt att  vända på varje sten o så småningom hade vi tagit 12 st kräftor med bara våra händer. 

Stolta gick vi sedan upp till huset o verandan där de vuxna satt kvar, ställde ner hinken på bordet o sa till farbror Wille att nu  var det dags att börja gnaga på hatten.

Snopna som få  både pappa o Wille så sa pappa att nu får du göra som barnen säger och som du lovade. Pappa blinkade mot mig o strök mig över armen o sa:

-Det märks att du är min jänta du.

Wille slet o bet o hatten, endast lite ludd hamnade i hans mun, men efter en stund så hamnade 12 kokta härligt goda o dillsmakande kräftor i Björns o min mun, i sommarkvällen satt vi där på verandan o hade vårt alldeles egna Kräftkalas.

 



Denna sida är visad 1125 gånger.