LOGGA IN
OM ROTBYGD

Bildtext.
Bildtext.

Tararp under Andra världskriget

Av Allan Almqvist - ur Asarumsdalen 2008

Jag kom till världen i ett litet hus alldeles i kanten av Mönsterslätten i Asarum. Några minnen finns inte från de tre första åren. En storasyster, Inga-Lisa, fanns i närheten och en lillebror, Arne Lennart, avlutade syskonskaran. Så fanns för­stås mor, Svea Bertha Valborg, och far, Hilbert Adrian, som oftast var ute och seglade med handelsfartyg på de sju haven och sällan var hemma.

(...)

På somrarna lekte vi oftast i skogen, som ägdes av Carl Svensson på Stenbacka. Rävaberget och Klinkaberget var roliga ställen för att inte tala om Korpadalen och dess omgivningar. Den närmaste sjön var Iglagölen men dit fick vi inte gå för den var livsfarlig och bottenlös, allt enligt de äldre. Lika farliga var Lergravarna där Jannebergs tegelbruk tog upp lera.

Nå, tiden gick, syster Inga-Lisa hade börjat skolan och jag försökte fatta vad det innebar. Tack vare henne kunde jag både läsa, skriva och räkna hjälpligt när jag själv skulle börja i första klass höstterminen 1939 i Röda skolan i Asarum. Tyvärr blev inte skolgången i Asarum så långvarig för min del. Mor och far ville sälja huset och flytta bort från Mönsterslätten.

Sagt och gjort, nästan samtidigt som Andra Världskriget bröt ut flyttade vi till Nötabråne där vi hyrde ett hus. Nötabråne är en liten by i en vacker trakt några kilometer nordost om Asarums by och där Mieån rinner förbi på sin väg mot havet och mynnar ut i Karlshamns hamn.

Skolgången fortsatte för min del i Tararps skola, som låg 5 minuters prome­nad från hemmet. Första och andra klasserna gick tillsammans i ett klassrum, tredje och fjärde i ett annat. Femte och sjätte klasserna gick i Nötabråne skola, granne med huset vi hyrde.

Småskolefröken hette Edla Nilsson och hade lite svårt att gå, men hon var snäll och hade en bra förmåga att undervisa. Hanna Tykesson var skånska och hade hand om tredje- och fjärdeklassarna. Båda lärarinnorna var ogifta och bodde i varsin liten lägenhet.

På rasterna lekte vi ”Gömme” eller ”Sistan”, ganska enkla lekar, som inte fordrade så mycket av deltagarna. En populär leksak i början på 40-talet var jo-jon. Den kunde ju användas både i skolkorridoren och utomhus.

Under vintrarna var det snöbollskrig och snöhyddor på programmet. Vä­gen sluttade lite intill skolan och där kunde man åka sprakstötting på ras­terna. Skidor och skridskor var det ingen av skolkamraterna som hade vad jag minns. Själv tillverkade jag ett par skidor av två brädor från en trasig tunna. Med en kniv spetsades de till i ena änden och på mitten spikades det på ett par läderremmar att sätta pjäxorna i. Ett par hasselkäppar blev sta­var.

Utanför huset, där vi bodde, låg en bergig hage som sluttade ner mot Mieån. Där åkte jag med mina egentillverkade laggar och blev riktigt duktig. Dessvärre höll inte ekipaget mer än någon månad, men det fanns mycket annat man kunde göra istället, när skolan var slut för dagen.

Kriget rasade för fullt i Europa. Polen hade tyskarna besegrat. England hade en pakt med Polen och blev tvingade att gripa in. Sverige var ju neutralt och därför slapp vi en del av krigets fasor. Men det var ransonering på det mesta och det var knapert för många att få det att gå ihop ekonomiskt.

Mor Bertha var duktig med sin gamla Singer trampsymaskin och sydde både åt oss själva och åt andra. Hon drygade ut det lilla som fars rederi skickade varje månad. Han var ute till sjöss så gott som under hela kriget. Hans båt låg i Narviks hamn då tyskarna intog Norge och bland annat bom­bade och sänkte några engelska fartyg som också låg på redden. Finland låg i fejd med Sovjet och Danmark blev ett lätt byte för Hitler och hans anhang. Belgien, Holland och Frankrike föll också för övermakten. Spanien var tys­karnas bundsförvant och Italien under Mussolini tillhörde Hitlers förbundna.

I Sverige rustades det i alla fall upp och många manliga individer inkalla­des. Det byggdes skyddsrum och baracker för militären men det räckte inte.  Särskilt i kustområdena inkvarterades befäl och bassar i skolor och andra samlingssalar, såsom Folkets Hus, bygdegårdar och godtemplarlokaler. I Ta­rarp och Nötabråne var det massor av militärer. De tog båda skolsalarna i Tarapsskolan i besittning så vi fick börja tredje klass i Nötabrånes god­temp­larhus, som låg så vackert vid den gamla bron intill skolan. Vi gick där några månader, sedan ville soldaterna ta över även den lokalen och vi barn fick ha fröknarna Nilssons och Tykessons vardagsrum till lärosal. Tala om trängsel på timmarna!!!

Men knektarna var populära i trakten. Min syster tyckte de var värda en dikt som lät så här:

     ”Nu så många militärer finns

     och då är ju alla glada;

     åtminstone kvinns.”

Det mesta gick på sparlåga under krigsåren. Bensin fanns ju inte för ge­mene man utan bilar och bussar gick på gengas. Personbilarna hade en ”potta” i baken och lastbilarna fick sin gas genom ett aggregat på flaket. Många förare fick skador av gengasen. De blev helt enkelt förgiftade när de skulle fylla på med de träbitar som utgjorde bränsle.

Vintervägarna blev varken grusade eller saltade men hästdragna v-for­made stora plogar skapade framkomlighet. Bönderna i trakten hade särskilda skrindor med medar för vinterbruk. Det hände ett par gånger att de ställde upp med ett slädparti för alla skolungarna och lärarna i bygden. Mycket upp­skattat!!!

En vinter förfrös jag öronsnib­barna, väldigt obehagligt och svår­läkt. Jag fick ha ett stickat öronskydd både inne och ute. Det var stränga vintrar på den tiden. Ved, kol, koks och briketter var det man eldade med. Fotogen fanns inte utan de, som inte hade elektriskt installerat, fick använda karbid till lampor och lyktor.

En vinter restes till och med en kolmila i trakten och många, både vuxna och barn kom för att titta och för att prata med den unge kolaren. Han måste ju hela tiden hålla koll på milan så den inte brann upp. Därför bodde han i en kolarkoja intill där han sov och lagade sin mat.

Snart kom våren, isarna sprack upp, snön försvann och flyttfåglarna kom till-baka. Träd och buskar började knoppas och de första blommorna stack upp. Tussilago, blåsippor och vitsip­por kom först, sedan liljekonvaljer och därefter gullvivor. Det var gott om vilda blommor och vi hade inte hört att några var fridlysta så nog fick morsan sina buketter alltid.



Denna sida är visad 4841 gånger.