LOGGA IN
OM ROTBYGD

Döingaben i vagnen

Det kunde vara ödesdigert att rasta hästarna vid en kyrkogård. Det kunde Axel Ingemansson i Mörrum intyga. Hans morfar var en gång ute för en otrevlig händelse när han av misstag fick med sig en död mans benknota:

- Min morfar, han hade en liten gåralott där uppe på gränsen till Småland och deras kontaktstad det var Ronneby. Dit körde de med häst och vagn, tre eller tre och en halv mil. Det var när de skulle köpa någonting eller när de skulle sälja någonting.

Nu hade min morfar varit i Ronneby med sin häst och sin vagn och var på hemväg. Då var det lämpligt att stanna och rasta i Backaryd. Då hade de fortfarande åtminstone en och en halv mil hem. Där fanns en gästgivaregård som kallades Kalmar gästgivaregård i Backaryd.

Om han tog in där det minns jag inte, men han stannade mittför Backaryds kyrka och där tog han väl lös hästen och där var väl alltid lite bete så att hästen kunde gå där medan han uträttade sina ärenden i Backaryd. Sen när han skulle därifrån så hade de slagit lite hö på kyrkogården och min mor sade att han tog ett fång hö och lade det i fjädervagnen där bak.

Han skulle väl ha det till hästen senare. Det var väl inte så gott om varken det ena eller det andra för en småbrukare. Morfar och hästen kom hem till gården och han ställde in hästen som vanligt. Han kom in i sitt hus och allting var väl till en början lugnt och stilla.

Men så blev det ett fasligt oväsen frampå natten. Det blev inte något lugn i gården, ingen kunde sova och det var oljud och ett väldigt hallå. På morgonen undersökte min morfar vagnen och höet han tagit från kyrkogården och då fann han ben där.

Det var ett människoben. Då förstod han med detsamma att det hade kommit från vigd jord och att det var därför det varit så oroligt i gården under natten. Så han tog benet och körde ner till Backaryd och lade det på kyrkogården och bad om förlåtelse.

Han hade ju inte gjort detta med mening, han hade inte sett detta i höet, men han bad ändå om förlåtelse. Nu blev det åter lugnt på gården och man kunde sova på nätterna sedan.

Ja, så berättade Axel Ingemansson för mig för ungefär 30 år sedan.



Denna sida är visad 1063 gånger.