LOGGA IN
OM ROTBYGD

Dödas ben hade kraft

I tider när dödligheten var större än idag, när epidemier och olyckor tog fler unga liv, fanns det också en stor variation på folktro med anknytning till kyrkogårdar och skelett. De dödas ben hade kraft, ibland försökte man använda denna kraft för goda syften som att få mycket fisk, i andra fall kunde de dödas ben ställa till elände:

Jag träffade på 1980-talet en man i Olofström som hette Erik Jeppsson, som gav exempel på svartkonst:

- Att gå på kyrkogården och ta döingaben, de dödas ben, att ha i fickorna, det känner jag folk som har gjort. Så sent som på 1930-talet.

- Vad skulle man ha dem till?

-Jo se det var kraft i dem! Det som en gång är vigt till de döda tillhör alltid de döda, det är förenat med kraft. Det fanns trolldomsmöjligheter. Dessutom skrämde det folk så de kunde få hicka. Det kanske det hade gjort än idag om man hade kommit hem med ben i fickan.

Och detta med fiskelycka och dödas ben pratade Per Anders Persson i Hällevik om:

Fiskelyckan kunde skifta mycket, men det fanns olika sätt att på magisk väg förbättra chanserna. Ett sätt var alltså att ha döda människors ben i båten.

- Jag satt en gång på ljugarebänken utanför tullkammaren i Simrishamn och lyssnade på några fiskare där, berättade Per Anders Persson. Där var bland annat en man som var kommen i från Hörvik. Han hette Sven. Det var många blekingar som hade slagit sig ner i Simrishamn, de hade legat där nere på fiske. Ofta hade de träffat sin äkta hälft därnere och så blev de kvar.

- Jag frågade honom lite försiktigt om det här.

- Jodå, sade han, det stämmer att man hade ben i båten. Jag praktiserade det en gång när jag bodde hemma på Hörvik. Jag gick upp på den gamla kolerakyrkogården nedanför den gamle järnvägsstationen där. Jag hittade underkäken från en person. Jag tog den i en påse och lade den under "bånn-tillen" där framme i båten. Men inte fasiken fick vi mera sill för det! Så jag tog den där käken och slängde den upp i skogen, där kolerakyrkogården ligger.

De fiskare eller sjömän som omkom i havet blev ju inte begravda i vigd jord. Då kunde det hända att de i form av sjögastar sökte sig in mot land för att komma så nära vigd jord som möjligt. Så här berättar Per Anders Persson i Hällevik: De kom från havet och gav sig upp på land. Det var så att när det var fullmåne gick de iland och gick till kyrkogården och stod där och hängde över muren, berättade de gamle. Min farmor hon berättade för mej att hon och min farfar de satt en gång här uppe på Stibyberget nedanför kolerakyrkogården. "Där satt Per och jag och småpratade i månskenet. Rätt vad det var kom det två gastar. De var huvudlösa, de där, så man kunde se att de var gastar. De gick där nedanför längs sluttningen för Stibyberget och drog sig sedan mot Mjällby. Jag har sett dem."

- Men det bådar väl inget ont, eller stör på något sätt, reflekterade Per Anders Persson. Det var väl en överdriven vidskepelse för de som drunknade låg oftast där de låg. Några flöt iland förstås och blev identifierade och begravna.

Sade alltså Per Anders Persson i Hällevik.



Denna sida är visad 1215 gånger.