LOGGA IN
OM ROTBYGD

Varulv på Listerlandet

Gärda Jönsson, Sölvesborg berättade för mig:

– Jag började tjäna som piga när jag var 14 år gammal. Efter några år kom jag till ett ställe där de var så lea mot mej att jag slutade. Så flyttade jag till stan och lärde mej sy i stället. Sedan var jag aldrig hos bönderna mer.

–  Det var ett hårt liv?

– Ja, men det var roligt på samma gång. Ute i Mjällby var jag i två år. Jag fick sköta mina hästar och mina djur själv. Men det var ju där som det hände, det otrevliga. När jag kom dit var märran så argsint så man kunde inte går nära henne. Hon slog och bet sönder spiltan och hon sparkade sönder krubban. Oohh, vad hon regerade, detta arma djur!

– Jag var tvungen att gå förbi henne för att komma in till korna när jag skulle mjölka. Husbonden sade till mig: ”Akta dej när du går förbi märran för hon slår dej fördärvad om du inte aktar dej!”. Jagvar ju så ung, jag var väl inte fyllt femton år, bara. Jag stannade och tittade på hästen och tänkte, ”nej, jag ska upp till henne!”.

– Hon stampade och hon vrenskades och var så arg! Jag gick direkt upp till henne och tog henne om halsen och började smeka henne. Hon blev stilla med en enda gång. Hon blev så snäll, så hon blev det snällaste djur man kunde ha!

– Men så var hon så mager, för de hade haft en dräng som hade gett henne mycket stryk. Bara genom att hon var arg så var hon mager. Den andra hästen var ju så fet och de fick samma mat. Men det bet inte på henne. Sedan började jag stjäla säd och ge henne större portioner...

– Sedan sade bonden: ”Du stjäl väl inte någon säd här Gärda?” ”Joo,det gör jag”, sade jag, ”Ja, då får du ha lite mer”, sade han.

– Men så hände det ju något med hästen sedan när jag hade varit där ett år. När jag kom ut om morgonen – jag hade korna i Krokås så jag fick ju köra dit och mjölka – så var stackars hästen tvålad precis och genomsvett och hon darrade hela djuret när jag kom. Jag gick bort och tog henne om halsen, oh, det arma djuret. Hela manen var flätad, i strimla på strimla. Men det var så snott så att ingen att ingen kunde plocka upp det. Jag fick ju ta henne som det var, för jag skulle ju fara och mjölka. ”Nu har varulven ridit henne”, sade bonden när han fick se henne.

– Jag torkade av henne först, all svetten och allt lödder på henne så det kom väck. Vi körde och mjölkade och jag kom hem. När vi var färdiga med allt arbete tog jag ut henne på gården och skulle plocka upp alla dessa här, för det hängde bara i strimlor så hela manen. Men det gick inte att plocka upp det. Jag hade henne ute på gården timme efter timme. Inte ett enda kunde jag plocka upp. Jag kunde inte ens dra ut ett hårstrå!

– Det var inget annat att göra utan jag fick klappa henne och låta det vara. När jag kom ut nästa morgon, var hon så fin! Tvättad och borstad. Manen var upplöst och kammad så fin och hon stod där så vacker när jag kom. Ja, vad var det som hade hänt?

– Sista året jag var där kom det dit en dräng. Men det var något fel med den drängen, för byns folk sade han var "varrull" som de kallade det.

– Han hade ett rum vid stora ingången, men vi fick aldrig se hans rum och jag fick aldrig gå in och städa där. Han bar nyckeln på sig alltid och släppte inte någon innanför dörrarna. Han talade knappast aldrig utan han hade allt för sig själv. Han var egendomlig.

– Byns folk sade till bonden: "Hur vill du ha den där drängen, han är ju en varrull!" Men han gjorde ingenting ont medan jag var där. Han gick bara tyst för sig själv och var inte som människa ibland.

– Han fick fara lite illa där då när han fick det namnet om sig?

– Ja, om han visste det själv, det vet inte jag. Jag vet inte vad som hände med honom, för jag flyttade från Mjällby och sedan såg jag aldrig honom mer. Bonden var gammal och de lämnade snart gården och byggde sig ett nytt hem.

(Gärda Jönsson 1894-1990)

 



Denna sida är visad 3076 gånger.