Maran som livskamrat

Maran kunde till och med bli en mans livskamrat. För även om maran var en flyktig varelse, kunde hon materialiseras och leva som en vanlig kvinna om mannen fick makt över henne. Hur det kunde gå till har Fritiof Olsson Törnberger upptecknat.

En man hade under flera nätter blivit riden av maran. Han plägade vakna vid att ett tryck över bröstet plötsligt gav efter. Han fann sig badande i svett, alldeles uttröttad och olustig. Detta måste ju vara maran som kvalde honom, fallet var ju typiskt.

Mannen hade hört sägas att en mara var så beskaffad att hon måste ta sig ut samma väg som hon tagit sig in, men att hon också kunde ta sig in genom minsta hål eller springa. Därför tog han en dag och stoppade igen alla hål och springor till sitt rum, även nyckelhålet. Han borrade nu ett hål i väggen vi sin säng samt täljde till en passande plugg att stoppa igen borrhålet med.

På kvällen då han gått till sängs tog han ur pluggen, lade den inom räckhåll och beredde sig på vad som skulle hända. Så somnade han in och under sömnen kände han åter trycket över bröstet. Med uppbjudande av all sin energi kämpade han sig ur sitt dvalliknande tillstånd och blev så pass vaken att han kunde få fatt i sin träplugg och sätta den i hålet. Därefter föll han åter i djup sömn.

När han vaknade på morgonen låg en ung kvinna vid hans sida i bädden. Mannen sporde henne ej varifrån hon var kommen och själv yttrade hon ej något i denna sak. Så småningom föll hon in i de dagliga göromålen i huset. Eftersom kvinnan var både vacker och duktig kom de överens om att leva tillsammans. Så gick en tid och samlevnaden var den allra bästa.

En kväll då de gått till sängs, låg de länge och samtalade. Mannen låg och betraktade träpluggen i väggen och kunde till sist ej låta bli att fråga sin kvinna:

- Vet du, varifrån du har kommit?

Hon svarade att det visste hon inte.

- Jo, genom det här hålet, sade mannen och tog bort pluggen. Kvinnan satte sig häftigt upp i bädden och betraktade sin man meden spörjande blick, som om hon sökte erinra sig något. Liksom lyssnande till en inre röst eller en pockande kallelse, utropade hon:

- Hör hur det klingar i England!

Och med det försvann hon som en strimma genom det öppna hålet.

Det finns flera versioner av den här berättelsen. Inez Sundberg som bodde i Karlshamn berättade för mig:

- Det var min far som berättade. Han hörde den här historien av en dräng som bodde på en gård i Rinkaby. Min far var där som vaktpojke. Han gick från hemmet i Jutanäs ner till Rinkaby.

Historien börjar i Göingebygden, där var två flickor, en bonddotter och en piga. De hade suttit länge i vävkammaren den kvällen, fastän bonddottern hon var så orolig. Hon svarade knappast på tilltal och gick fram och tillbaka. När det blev läggdags och de höll på att klä av sej så skakade hon på sig och sade: "Hu, det är långt till Rinkaby i kväll!".

Det ösregnade och blåste och slet i träden där ute. Pigan somnade, men den andra flickan försvann.

Samtidigt var det en dräng i Rinkaby som hade känning av maran. Den sätter sig ju på bröstet och trycker på dem så de håller på att kvävas just som de har somnat.

Just den kvällen tänkte han: "Kommer maran mer hit så ska jag fånga henne och se hur hon ser ut". Drängkammaren låg i stallet. Det var otätt i fönster och dörrar och det både blåste och snöade in. Då hade han ett väldigt jobb att täta alla springor och hål. Maran kom ju genom sådana öppningar, hon kom inte genom dörren!

Sedan var det en planka där knaggen hade lossnat, och den gömde han. Genom det hålet skulle hon komma in. Mycket riktigt. Han lade sig i sängen och låtsades att han somnade in. Rätt som det var slumrade han till. Då kände han det här trycket över bröstet. Han flög upp och fick tag i proppen och in i hålet med den.

Men han kunde ju inte se någonting för det var ju alldeles mörkt! Så vi fyratiden på morgonen skulle han upp och ge hästarna mat för att de skulle vara mätta på morgonen. Då fick han se en vacker kvinna som satt vid fotändan av hans säng. Hon tittade på honom med uppspärrade förskrämda ögon och håret var utslaget och genomvått. De klädtrasor hon hade på sig var sönderrivna och hon såg så förfrusen ut.

Han frågade varifrån hon kom, men det visste hon inte. Hon visste inte heller vad hon hette, hon bara skakade på huvudet. Han frågade henne flera gånger, men fick inget svar.

Han började tycka synd om henne och beslöt sig för att behålla henne. Han bäddade ner henne så att hon fick lite värme. På dagen fick han spara in på sin egen matranson för att hon skulle få lite. Han skaffade henne kläder också. Hon bodde där i drängkammaren en tid.

Så småningom måste hon ju komma fram och då berättade de inte för husbondfolket hur det hela hade gått till. Han presenterade henne bara som en kvinna som sökte arbete där och hon fick arbete där och stannade ett bra tag. Hon kunde fortfarande inte minnas varifrån hon kom.

De gifte sig och flyttade ifrån gården och skaffade ett eget litet ställe. De fick två barn som växte upp. Han frågade upprepade gånger varifrån hon kom, men det blev aldrig något svar.

Till slut frågade han henne: "Vill du veta var du har kommit ifrån?". "Ja, det skulle jag gärna vilja veta", sade hon. Då tog han henne med till den gården och drängkammaren där de bott och tjänat. Han visade henne brädan och kvisthålet. Titta här, sade han och plockade bort pluggen i väggen. Nu blev det alldeles tyst därinne.

När han vände sig om för att fortsätta tala med henne var hon försvunnen. Han fick sedan aldrig mera se henne och fick aldrig veta vart hon hade tagit vägen.

Efter en tid kom det till Göingebygden en vacker äldre kvinna med gråsprängt hår. Hon frågade efter sina föräldrar, men de var döda. Tiden hade gått, alla vänner och bekanta var bortresta eller döda. De frågade vem hon var. Då hade hon fått minnet tillbaka, det var bonddottern som hade haft sina föräldrar och gården där.

De tittade på henne och frågade var hon hade varit. Det visste hon inte. Det var precis försvunnet allting. Hon slog sig ner där i Göinge och bodde där.

Barnen och mannen fick aldrig mera se henne.

Så fungerar maran, hon vet ingenting när hon är mara utan är en vanlig människa. Hon har träffat en ond fe någon gång, kanske trampat igen fens ingång där hon bor i en stubbe. Då blir fen så arg att hon svär en trolldom så att hon blir en mara.

Ja, så berättade Inez Sundberg!

Denna sida är visad 3800 gånger.