Karolina och maran

I slutet av 1800-talet råkade unga Karolina Israelsson från norra delen av Backaryd ut för maran. Karolinas son, Axel Ingemansson, mindes ännu på 1980-talet sin mors berättelse:

En gång talade mor om att hon hade blivit riden av maran. Det var sedan hon hade blivit stor och vuxen och hade vistats flera år i Danmark.

Nu var hon hemma hos föräldrarna igen i norra delen av Backaryd, nära smålandsgränsen, där hennes far hade en liten gård med en häst och tre fyra kor.

Hennes mor hade dött och som hon låg där i det ena rummet blev hon så väldigt dålig på natten. Hon var övertygad om att det var maran som red henne och höll på att kväva henne. Hon plågades oerhört av denna maras omilda behandling. Hon försökte komma loss från greppet. Min far låg i rummet intill och hörde hennes vånda. Han ropade från sin säng:

- Vad i jissu namn är det me dej Lina lilla!

Och när maran hörde Jesu namn släppte den sitt grepp och mor hämtade sig ganska snart och blev som hon hade varit tidigare.

Maran var väl en människa som hade blivit förvandlad och som nattetid gjorde sådana här besök antingen hos människor eller hos hästarna i stallet. De talade ofta om att maran var inne i gårdarna och red hästarna och när bonden eller sönerna kom ut i stallet på morgonen så var manen flätad och hästen alldeles utsvettad och utarbetad.

Ja, så berättade Axel Ingemansson, Mörrum, för mig.
 

Denna sida är visad 2884 gånger.