Maran - så var hon

Maran var ett väsen som red människor och djur under sömnen, berättade Bertil Gylling från Ronneby för mig, när vi träffades på 1980-talet.

Hon satte sig över bröstet på den sovande, som då fick svårt att andas och kunde inte röra sig även om det kunde finnas en viss medvetenhet om vad som skedde.

Den drabbade kunde oftast inte komma loss från maran utan hjälp från någon annan person eller då maran själv behagade avlägsna sig.

Den som reds av maran jämrade sig eller uppgav dämpade skrin. Man kunde också se på den drabbade hur denne försökte kämpa sig fri.

Det fanns olika sätt att förhindra maran från att komma in i huset. Man kunde lägga stål på tröskeln oftast en sax, men det kunde duga med en hästsko. Kanske är det därför man ser hästskor ovanför dörrarna på hus, men idag talar man om lycka i stället. Eld och krut var ett annat sätt att få maran ut ur huset.

En person berättade för mig att de en gång fått in maran i huset och den drabbade en i familjen där. De vaknade vid hans jämmer och förstod vad som försiggick.

Kruthorn hämtades och krut hälldes på tröskeln, men det var omöjligt att få eld på det! Detta trots att tändstickan låg och brann i krutet.

Plötsligt kändes det som om en iskall pust passerade ut genom dörrhålet. Då som först blossade krutet upp. Den kalla pusten var förstås maran som försvann ut från huset.

Somliga påstod att de kunde se på kattorna när maran smög omkring i huset. De reste rygg utan synbar orsak.

Hästarna kunde också drabbas av maran. När folket i gården kom ut i stallet om morgonen kunde hästen drypa av svett. Hästens man kunde också vara flätad. "I natt har maran ridit hästarna", sade man då.

Denna sida är visad 3954 gånger.