Sjörået hjälpte fiskarna på Sturkö

Vilhelm Karlsson på Sturkö har berättat för mig att sjöjungfrun, som han kallade henne, sades sitta på Ekenäsaberget, där det finns en klipphylla. Där satt hon och kammade sitt långa hår. Ibland följde hon med fiskebåtarna, men det betydde oftast att det skulle bli storm.

Vid ett tillfälle hade fiskarna, troligen från Sturkö, varit ute och fiskat torsk. De var ganska långt ute i sina öppna båtar och fiskade med järnlod och smidd krok, det var den tidens torskpilke. Man kunde fiska med sill, fläsk, mask eller till och med tidningspapper som agn. Den som pilkat torsk vet att det inte behövs så mycket för att få stora fångster när torsken är huggvillig.

Det hade varit fint väder på morgonen och nu stack sjöjungfrun upp ur havet och sade till fiskarna:

– Vanta, vanta vännen min, dra på strängen din, liksom södern dröjde...

Fiskarna förstod vad det betydde. Snart skulle stormen vara över dem. De slängde till sjöjungfrun en vante och satte igång att ro för fullt. När de nådde Ördjupet, i närheten av den plats där Ubåt 137 långt senare skulle stranda, var stormen uppe i full styrka. Men nu var fiskarna inomskärs och lyckades rädda sig i land.

Denna sida är visad 4554 gånger.