LOGGA IN
OM ROTBYGD

Kapten Anatolij Gusjtjin har lämnat U 137 för att bli förhörd ombord på torpedbåten Västervik. Han håller hårt i mösskärmen för att inte förlora sin huvudbonad. I fören på transportbåten ses Karl Andersson, den förste svenske officer som satte sin fot på ubåten.
Kapten Anatolij Gusjtjin har lämnat U 137 för att bli förhörd ombord på torpedbåten Västervik. Han håller hårt i mösskärmen för att inte förlora sin huvudbonad. I fören på transportbåten ses Karl Andersson, den förste svenske officer som satte sin fot på ubåten.

En ovälkommen turist

U 137:s grundstötning var naturligtvis som en mental jordbävning i Karlskrona. Men det vore fel att säga att folk blev rädda och uppskakade - känslorna och tankarna var många. En del, inte minst journalister, valde att se det hela från en ganska cynisk eller om man så vill humoristisk sida. Man hade redan tidigare upplevt ubåtsjakter som inte hade gett resultat. Många trodde att militären jagade ubåtar som inte fanns, “budgetubåtar” som genom uppmärksamheten skulle ge försvaret ökade anslag. Därför kunde en tidning som Sydöstran ha rubriken “Ursäkta, var är kriget?” på ett av de tidigare nyhetsreportagen från Gåsefjärden.
Verkligheten var också ganska absurd: bara några dagar före U 137:s grundstötning hade en representant för den Svensk-Sovjetiska vänskapsföreningen, Nikolaj Nejland, varit i Karlskrona och talat varmt om ökat turistutbyte mellan Sverige och Sovjet.
Själv var jag vid den här tiden reporter på Radio Blekinge och strax efter lunch den 28 november befann jag mig i en direktsändningsbuss, i princip en fullt utrustad radiostudio. Platsen var Olofström, det vill säga så långt bort från Gåsefjärden som det över huvud taget går att komma inom Blekinges gränser. Telefonen ringde: Ni måste nog komma hem med OB-bussen nu, sade Bengt Mauritzson som satt på redaktionen i Karlskrona. Det är den här ubåten. - Vilken ubåt? undrade jag.
Det blev alltså inte några reportage gjorda eller sända från Olofström denna dag.
En kraftig förkylning däckade mig strax därpå, så jag hann inte göra så många ubåts-reportage heller. De första dagarna följde jag sändningarna från sängen!
När jag sedan kom tillbaka till jobbet, började dramat närma sig sin upplösning. Jag gjorde intervju med två halvsyskon till Raoul Wallenberg som krävde att Sverige skulle använda ubåten som gisslan för att få fram sanningen om den försvunne diplomaten. Vid den tiden räknade man faktiskt fortfarande med att det kunde finnas en chans att han fortfarande levde.
Det mest dramatiska för min del var emellertid presskonferensen den 5 november med statsminister Torbjörn Fälldin. Jag satt i en studio i radiohuset vid Alamedan i Karlskrona och bandade presskonferensen för att klippa ner till nyhetssändningen klockan fem. Detta var ju innan man klippte ljud direkt i datorn. Det var ingen tvekan om vad som skulle vara toppnyhet den dagen: Fälldins avslöjande att det fanns kärnvapen ombord på ubåten. Någon dag senare följde jag upp genom att intervjua länets försvarsdirektör om vad som hade hänt om en atombomb hade utlösts vid Torrumskär. Man kan lugnt säga att Karlskrona då hade fått lägga turistsatsningen på hyllan. Stan hade då blivit ungefär lika öde som Tjernobyl är idag.
 



Denna sida är visad 2193 gånger.