LOGGA IN
OM ROTBYGD


Trångt !
Trångt !

BÃ¥ten som sprack.

U-BÃ¥ten som sprack.

Som ubåtsmatros gick man betydligt längre grundutbildning än "vanliga" kaniner. Vi skulle ju fungera som både artillerister, signalmatroser, stridsledare med flera funktioner. Därför var vår utbildning ett halvår längre än andra elevers.

Dessutom skulle vi under de 3 första månaderna ombord "gå jämte" någon gammal garvad ubåtsmatros för att komma in i gängorna som man sa. En mycket tidig form av prao kan man säga.

Men så äntligen blev det dags att bli "riktig" ubåtare. Få en egen funktion, eget skeppsnummer! Jag fick mitt första skeppsnummer som 3:a ombord.

Min första ubåt , Sjöormen, chefen hette Petrelius , kaptens grad, sprack! Ett spant i dieselmotorrummet gick av och en nit for som ett pistolskott tvärs över rummet. Och ur hålet sprutade en vattenstråle som kunnat skära huvet av den som råkat stå i vägen.Tur att ingen blev skadad! Vill minnas att det hände någon gång i januari 1955, alltså när jag legat ombord i ett halvt år. Sjöormen togs naturligtvis ur tjänst och lades in på varvet i Karlskrona.

Vad jag vet så blev det aldrig någon riktig ubåt av den mer.Stackars chefen , Petrelius, led av migrän. Och man kan väl förmoda att den blev inte bättre efter spanthaveriet.

Vi, besättningen, gick över på U-7, en så kallad nummerbåt. Det var en serie på 7 båtar som snabbyggdes under krigsåren, för att vi skulle leva upp till Per-Albin Hanssons berömda:"Vår beredskap är god."

.

Nummerbåtarna var lite mindre, bara ca 500 ton, jämfört med Sjöormenklassens 800 ton. Besättningen var bara på 24 man. På Sjöormen var vi 10 fler, 34.

Nästan hela besättningen bodde i förliga torpedrummet, utom officerarna förstås. Dom stackarna hade ett ynkligt kyffe strax akter om genomgångsluckan till torpedrummet. Alla måste passera därigenom på väg akterut, för att till exempel gå på muggen eller hämta skaffning i byssan. Muggen låg så att säja vägg i vägg med byssan. Eller skott i skott som det heter på sjömansspråk.

Förliga torpedrummet var Alltså på alla ubåtar förläggningsplats. Där bodde man ovanpå batteridurken. Under durken, eller golvet som det egentligen heter på svenska, låg blyackumulatorerna som drev fram ubåten i u-läge. Beroende på båtklass, var deras kraftinnehåll, amperetimmar, mellan 150-tusen och 350-tusen.

När batterierna laddades blev det varmt och alstrades knallgas, en högexplosiv gas. Minsta gnista kunde få hela rummet, ja hela båten att explodera. Därför bar ubåtsfolk alltid en speciell sorts skor, med gummibotten. Kallades för snorkeltofflor. En vanlig sko kan alstra gnistor om man slår den mot stål, när man t ex går igenom en lucka., eller mot ståldurkarna. Det var därför också oerhört viktigt att batteridurken och områdena runtomkring vädrades ordentligt under batteriladdningen.

Under min aktiva ubåtstid , som var drygt 13 år, hände 3 batteriexplosioner. Dessbättre blev ingen dödad, men några kamrater svårt skadade. Det hände dock inte på någon av "mina" båtar.



Denna sida är visad 2518 gånger.