LOGGA IN
OM ROTBYGD

Dykaren vid laddbryggan i Märsgarnsviken för batteriladdning.
Dykaren vid laddbryggan i Märsgarnsviken för batteriladdning.

En riktig chef!

                      Bävern och Dykaren

                      En av de absolut häftigaste chefer jag nÃ¥gonsin haft var kapten Heieroth. Hade honom först pÃ¥ U-5 och sen pÃ¥ Dykaren. FrÃ¥n Dykaren har jag mÃ¥nga goda minnen. Här följer ett par.

               Vi gjorde nÃ¥gon slags mätningsrunda väster om FÃ¥rön . Vi skulle gÃ¥ mycket nära land. Jag stod till rors pÃ¥ hundvakten och nÃ¥gon grön fänrik stod VO pÃ¥ bryggan, chefen var under däck. Av nÃ¥gon anledning kom dendär gröngölingsfänsriken för nära land och vi dunsade in i nÃ¥gra klippor med styrbords främre horisontalroder. Upp i tornet kom Heieroth rusande och blev naturligtvis jätteförbannad. Alltnog blev det till att masa oss in till DjurgÃ¥rdsvarvet i Stockholm för att reparera. Rodret var ju helt lÃ¥st mot skrovet, orörligt.

                      Vi blev väl liggande där nÃ¥gra dagar och under tiden blev det dags för nästa omgÃ¥ng av Tudorpokalen. Ett pris som satts upp av torpedtillverkaren ASEA och vanns av den ubÃ¥t som nÃ¥dde bäst resultat under ett antal torpedskjutningar. Dykaren som jag lÃ¥g pÃ¥ ledde tävlingen och det var av högsta vikt att vi kunde komma ut och bevaka vÃ¥r förstaplats. Men enligt varvschefen skulle bÃ¥ten inte bli färdig i tid. Heieroth gick i taket (det uttrycket fanns egentligen inte pÃ¥ den tiden!), lät oss skaffa fram kättingar och vajrar som fästes i det trasiga rodret och i kajkanten. Sen slog han full fart back pÃ¥ maskintelegraferna och böjde det bakÃ¥tkrökta rodret nÃ¥gotsÃ¥när rätt, eller Ã¥tminstone sÃ¥ mycket att det gick att använda. Sen beordrade han losskastning, gick till havs med varvschefen stÃ¥ende pÃ¥ kajen med knutna nävar svärande ve och förbannelse. Dykaren vann Tudorpokalen! Vet inte vad det blev för konsekvenser för Heieroth, men en sÃ¥n kille minns man hela livet.

                       Han gav mej ledigt för att jag skulle kunna delta i Marinmästerskapet i brottning. Som jag ocksÃ¥ vann. Faktiskt tre Ã¥r i rad. Hade börjat att brottas tack vare en ”kanin” som hette Kennet Gunnarsson och kom frÃ¥n Malmö. En underbart skön kille, som tänkte bli och ocksÃ¥ blev polis i Malmö. Stor som ett hus, med händer som min farsas, dasslocksstorleken. Han lurade med mej till brottningsträning pÃ¥ SpÃ¥rvägens lokaler pÃ¥ Söder i Stockholm. Jag hade aldrig stÃ¥tt pÃ¥ en brottarmatta förr och svor vid Gud att aldrig göra det mer efter första gÃ¥ngerna. Men av nÃ¥gon underlig anledning sÃ¥ blev det fler gÃ¥nger, och fler gÃ¥nger och fler .......! SÃ¥ smÃ¥ningom blev det roligt och jag ställde till och med upp i nÃ¥gon tävling. Fick naturligtvis fruktansvärt med stryk, ställde upp igen, fick mer stryk, ställde upp igen – fick inte sÃ¥ mycket stryk. Efter nÃ¥got drygt Ã¥r vann jag, troligen av misstag, men ändÃ¥. Att känna segerns sötma unnar jag alla ungdomar och varför inte gamlingar ocksÃ¥.! Det är fanstiskt att stÃ¥ där pÃ¥ mattan, domaren höjer ens näve i luften: ”Segrare Nils Dahlgren pÃ¥ lindena”! Det är underbart! Senare blev det mÃ¥nga nävar i luften!

                      Dykarenkommenderingen blev min tredje längsta. Totalt kom jag att stanna nästan 1 Ã¥r ombord pÃ¥ dendär bÃ¥ten, eller närmare bestämt 315 dagar. Min ”mesta” bÃ¥t, kom att bli Uttern, 496 dagar, men mer om det längre fram. Bävern kom däremellan med 361 dagar, alltsÃ¥ nästan precis ett Ã¥r.

                   Men sÃ¥na chefer som kapten Heieroth finns det inte mÃ¥nga!



Denna sida är visad 1234 gånger.