Dykäventyr och skyddsänglar.

Dykäventyr-skyddsänglar.

Detta äventyr hade jag aldrig överlevt utan hjälp från ovan!

Året var 1968. Vi, mitt attackdykargäng och jag hade i oktober året innan,avslutat attackdykarutbildningen, vid Marinens Dykarskola, Hårsfjärden, på Södertörn strax utanför den stora staden Stockholm. Vi höll nu , i januari –68 på med tillämpade, alltså realistiska , övningar. Dykning i is. I isvak och under verkligt tuffa förhållanden.

Min ”buddy”, dykarkompis,( man dyker alltid i par med en lina, buddylina, mellan sej) var för dagen en relativt oerfaren dykläkare som gick sin dykutbildning.

Vårt uppdrag var att simma kompassimmning under vinterförhållanden, under is.

Egentligen navigering under vattnet. Det går till så att man, innan man dyker , bestämmer den kurs och distans man skall simma. Sen är det det vanliga fart, tid, distansproblemet . Låt säja att man simmar med 1,5 knops fart, då vet jag att på en timme har jag simmat ~2500 meter. När man simmat en viss kurs , en viss tid , tar man ut en ny kurs och simmar den en viss tid. Lätt som en plätt!

Det är precis som att orientera på land, på vattnet eller i luften. Det är bara betydligt lägre fart det rör sej om.

Jag hade gjort massor med såna där undervattensnavigeringar förut,under alla möjliga förhållanden. Dock inte så mycket under is –och vinterförhållanden.

Nåväl, vi tog ut vår första kurs, tog tiden och startade vår navigering.

Efter ca 30 minuters simmande på olika tider och kurser var det dags att avbryta och gå upp till ytan.

Enligt beräkningarna vi gjort , skulle vi då vara långt ute på isfritt vatten. Mot Gålö till.

Gissa om jag blev om möjligt ännu kallare om huvudet än jag redan var när det slog i solid is istället för att bryta vattenytan!!

Här skulle inte finnas någon is!!

Vi hade simmat mot öppet vatten!!

Men det var stenhård is över våra huvud. Vi hade luft kvar för ungefär 5 minuter. Det sägs att livet passerar revy vid såna tillfällen! Jag vill lova att det gör det verkligen! Begreppet tid försvinner!

Jag simmade på rygg, med ansiktet upp mot isen och kände på den. Nej jag slog så mycket jag orkade för att försöka slå hål. Ganska idiotiskt. Jag visste ju att isen var halvmetertjock. Men man tänker inte rationellt i en sån situation. Det skulle behövas yxor och motorsåg under avsevärd tid för att få bara ett aldrig så litet hål i sån is! Jag vågade inte ens titta på min ”buddy”. Men jag kände honom där i andra änden av ”buddylinan”. När det var kanske 20-30 sekunders luftförråd kvar, slog min hand plötsligt genom isen! Vi hade kommit till en vak. Som troligen någon isfiskare huggit upp och hållit öppen. Hålet var precis så stort att jag kunde pressa mej upp. Kravla mej upp på isen och dra upp min kamrat. Precis när jag fick upp huvudet över iskanten tog mitt luftförråd slut.

Min kamrat hade visst någon minut till kvar!

Ingen kunde begripa vad som hänt med kompassen. Det var bara att konstatera att den visat 180 grader , alltså ett halvt varv, fel. Under ett helt livs navigerande på land, på havet och i luften , har jag aldrig varken förr eller senare upplevt detta! Och ingen annan jag talat med heller. Och jag har träffat tusentals piloter och sjömän i min dag!

Helt osannolikt alltså!

Dels att kompassen visade 180 grader fel. Men framförallt , att det råkade finnas en vak just där, just då! Sannolikhetskalkylerare skulle nog flippa ur om man matade in de aktuella ingångsvärdena!

Nästan den enda vaken i hela skärgården!På exakt rätt ställe.

Är det konstigt att en gammal gubbe knäpper sina barnsliga gamla händer varje morron och tackar för att han får vara med ännu en soluppgång?

Jag har upplevt ett par sån här fullkomligt otroliga händelser. Som har gjort mej övertygad om att dom skyddsänglar som mor och far skickade med mej från mitt barndomshem i Småland, fanns där och förhoppningsvis fortfarande finns här om de skulle behövas!

Nils Dacke

Denna sida är visad 2473 gånger.