Astma och dykutbildning

Astmakuren-snabbt tillfrisknande.

En bit in på 60-talet, tror faktiskt det var redan -61-62, fick jag för mej att jag ville bli dykare. Jag sökte i vederbörlig ordning till utbildningen som attackdykare. När vi låg med ubåtsflottiljen uppe på Märsgarn hade jag sett dessa fantastiska krigare smyga omkring. Man hade ju hört hur otroligt stentuff utbildningen var. Sett krigsfilmer som ”Landstigningen”, som handlade om hur amerikanska grodmän, frogmen, simmade in mot fiendekuster och skar halsen av små gulingar. Sprängde fiendebaser och sabbade gud vet vad för stackars förskrämda italienare, nassar o dyl. löst folk. Sån ville jag bli!

Men tji fick jag! Det fanns en elak gammal sjukvårdsflaggstyrman på flottiljen, som till råga på allt var religiös så det störde. Han hade av någon anledning satt onda ögat mej och sett till att det med stora röda , understrukna bokstäver , stod noterat i mina läkarhandlingar att jag hade astmatiska besvär och alltså var de uteslutet med dykutbildning.

Någon gång på eftersommaren 1965 blev jag kommenderad till ubåtstjänst på västkusten. En så kallad kortkommendering, med påmönstring i Lysekil av alla platser. Resan dit gick med tåg och jag fick med mej alla mina handlingar i näven. Brukligt var att dom skickades per post till nya tjänstgöringen. Men här hade det blivit en brådstörtad resa, eftersom jag skulle ersätta någon som visst blivit sjuk.

I den där mappen med handlingar fanns förstås också mina läkarhandlingar. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att under resan kolla igenom mina papper. Nåväl, jag hittade då förklaringen till att man hårdnackat nekat mej dykutbildning, nämligen dom ”Astmatiska besvären”, skrivna med stora röda bokstäver och understrukna. Dom där papperen har väl för länge sen multnat i den Västgötska jorden på Skaraslätten , dit dom förpassades av mej. Efter att finfördelats i mycket små bitar.

Så fort som möjligt sökte jag sen attackdykarutbildning igen. Och se, plötsligt var det ingen personalbrist längre. Det var nämligen den förevändning man hade för att neka mej utbildningen i flera år. Jag kom in på utbildningen, som påbörjades i april 1966.

Eftersom jag var i en strålande fysisk form efter att ha tränat och tävlat i brottning sen början av 60-talet , så klarade jag utbildningen med råge. Det enda jag har svårt att komma över, var att jag fick hoppa av långpaddlingen, Hårsfjärden-Västervik. Fick så kallat senknarr i vänster arm. Armen blev tre gånger så tjock som normalt och gjorde djävulskt ont.

Dykutbildning och dykning överhuvudtaget var verkligen min marmelad. Bildligt och verkligt talat trivdes jag som den fisk i vattnet som jag ju faktiskt blev!

Dykutbildning.

Nyskild och inte helt lycklig (skilsmässa är alltid ett helvete), infann jag mej i Karlskrona, på Dykskolan, i början på april 1966.Det var en minst sagt brokig samling den där svinkalla vårvinterdagen. som försågs med Flottans blå overall, en hjälm, en livrem och skjutsades ut till Rosenholm för att genomföra ”so solly day”. Egentligen skulle den heta ”So sorry day”, men någon påstod att japsar inte kan säga R, vad nu det hade för samband med detta, det förstod jag aldrig.

Tror det var ca 50 man som hade gallrats ur dom några hundra som sökt utbildningen. Och nu skulle det slutgallras. Och nog gallrades det alltid! Det var järnet över hinderbanor, genom blockterräng, ner i Silletorpsån och upp ur Silletorpsån. Klänga , klättra, krypa, åla, hela tiden med galna , vrålskrikande instruktörer som sparkade, kastade knallskott på oss, förolämpade oss. 4 timmar höll vi på och hela tiden trillade grabbar bort. Vi var väl drygt 35 man kvar när det äntligen var dags för lunch. Hur underbart var det inte att få kränga av sej dom dyblöta, leriga trasorna, ta en varm dusch, klä sej i sina egna, torra kläder och äta lunch.

Efter att vi ätit, satt vi och väntade på transport tillbaks till Pinan, som efter den genomlidna förmiddan framstod som Paradiset. Chefsinstruktören, ”Poffe”, Ingemar Lundell kommer då in i matsalen och kommenderar” Uppställning utanför i samma kläder som i förmiddags”! 6-7 man steg ur ledet direkt och tog sin Mats ur skolan. Så blev det några timmar till med samma vansinne som på förmiddan. Det var ”So solly day”! Ett minne för livet! Det har sagts att den som klarar sej genom en sådan, klarar det mesta här i livet och litet till. JAG tvivlar inte.

14 man blev kvar, 5 befäl och 9 värnpliktiga. Vilket gäng vi blev! Såna polare finns inte mer. Det enda som kommer i närheten är pilotgänget på målflyget och någon av de 13 ubåtsbesättningar som jag ingått i.

Befälen var vi tre högbåtsmän, jag, Yngve Gotlow och Nisse Wahlberg. Officerarna var Bror Wahlberg, just det bror till Nisse och Björn Molin. Aldrig någonsin under utbildningen gjordes det någon skillnad på värnpliktiga och befäl. I andra vapenslag finns det särskilda , tillrättalagda befälsutbildningar. Där befälet får en betydligt mildare behandling än bassarna. Inte i Flottans dykutbildning, snarare tvärtom. Det krävdes många gånger mer av oss befäl, eftersom vi var påtänkta som instruktörer och chefer i kommande dykutbildningar.

Nils Dacke

Denna sida är visad 2975 gånger.