Modifierad nummerubåt. Några stycken nummerbåtar byggdes om till "killerubåtar" Avsedda att bekämpa andra ubåtar. Här Abborren.

Nödhjälp-otack.

Mellan 15/11-57 och 13/4-58 var jag utlånad till U-5, från min ordinariekommendering på Dykaren. Det där märkliga utlåningssystemet kom ofta till användning. Oftast hade inte vi vanliga dödliga en aning om varför.Det var högsjöstragegi, långt över våra huvuden. Underbemanning kanske. Just i det här fallet tror jag det hade att göra med den där grundstötningen med Dykaren på Fårön, när vi knycklade till förliga horisontalrodret. However, som Yngve i spalten säjer, nu var det U-5.

Vi låg ute i Märsgarnsviken och skulle av någon anledning gå in till Djurgårdsvarvet inne i Stockholm, för någon reparation eller översyn. Chef ombord var en liten trind kapten Ahlnik. Han och skeppsnummer 1, Rogebjer, "Pumpas" kallad, var inte precis såta vänner. Vid något tillfälle gavs en helt vansinnig roderorder. Hade rorgängaren lytt ordern, hade vi gått rätt upp på grund. Dessbättre insåg rorgängaren, som råkade vara Pumpas, felet och lydde inte ordern, utan lade rodret åt andra hållet. I den efterföljande palavern sa Pumpas rakt ut: "Vilken är chef här egentligen?" Varpå Ahlnik svarade: "inte vet jag, inte vet jag"!

Den här vinterdagen i januari 1958 traskade vi med U-5 inåt stan. Det är ganska lång väg med en ubåt som bara gör drygt 5 knop. Vi var nämligen tvungna att gå på elmotorerna. Det var något tjall på dieseln, så den kunde vi inte använda. Tror vi hade 5-6 timmars gång in. Än så länge hade isen inte lagt sej, men det var svinkallt så det var på gång. Vi hade kastat loss ganska sent på kvällen, så det var mörkt när vi kom till Kanholmsfjärden, knappt halvvägs in till stan. Där satt en liten tysk lastbåt på grund, på en grynna. Däckslasten hade förskjutit sej, så båten hade fått ganska kraftig slagsida. Det var väl risk för att båten skulle kantra. Vi gick upp långsides, en jolle roddes över och vi tog ombord den största delen av besättningen. Kvar på tysken fanns bara ett par nyckelkillar, skepparen förstås och några maskinkillar. Dom som kom ombord till oss, fick kaffe och mackor, så mycket dom orkade och det var inte lite, dom verkade inte ha ätit på flera dagar.

Vi hivade över en tamp och drog loss tysken.

Vi eskorterade sen tysken hela vägen in till Stockholm. Gick akter om honom i kölvattnet och observerade hur hans slagsida ökade mer och mer, beredda på att, vid en eventuell kantring, snabbt ta hand om resten av besättningen. Det var bla den stränga kölden med åtföljande nedisning som ökade på slagsidan. Farten var inte mer än några få knop, så nästa dag var långt liden när vi äntligen kom in till Stockholm. Minns att vi inte fick något tack ens för kaffet och mackorna.

Hade senare många kontakter med tyskar i seglingssammanhang och den där första bilden av dom stämde bra. Har förstås träffat många trevliga tyskar också.