Från plogen till rodret.

Uppväxt, om inte i mörkaste sÃ¥ i alla fall i SmÃ¥ländskt bondeland, var det  meningen att jag liksom alla mina föregÃ¥ngare i bÃ¥de mors- och farssläktena, skulle ta över gÃ¥rden därhemma i Madesjö och bli bonde. Äldste sonens lott var och hade alltid varit sÃ¥dan.

Jag hade dock bestämt mej , ganska tidigt, att inte bli gåendes därhemma. sökte redan som drygt 15-åring till Flygvapnet som fältflygare, men där höll man på att skratta ihjäl sej när en fyrkantig, vindögd bonnapojk kom till första uttagningen. Men skam den som ger sej så lätt. Åkte hem och opererade bort skelögdheten och sökte omigen. Nähä, dom menade nog att den enda maskin som jag skulle komma att köra i mitt liv var gödselspridaren!

Nästa ansökning, bort frÃ¥n bondelotten, gick till Kungliga Flottan. Som radiotelegrafist i första hand. JodÃ¥, till Flottan hälsades jag välkommen när jag steg av tÃ¥get vid Karlskrona Central (det fanns ju ett Karlskrona Norra ocksÃ¥ pÃ¥ den tiden) den 15 oktober 1953. Nästan pÃ¥ dagen60 Ã¥r sedan! Otroligt!Det var en skock udda lunsar som föstes ihop av en korpral och "marscherade " genom stadens gator till Sjömansskolan, sedermera bataljon af Trolle.

Att bli radiotelegrafist fick jag snabbt glömma. Då skulle man ha minst realexamen. Jag som hade både c och bc i de flesta ämnen i skolan därhemma i Agebo!

Men en mycket sympatisk rekryteringsofficer, menade att u-båt skulle inte vara så dumt. Denne officer blev längre fram en av mina absolut bästa fartygschefer. Eftersom jag blivit utslängd från telegrafistlinjen innan jag ens hunnit komma dit, grep jag varje litet strå, för att inte komma hem till mor o far med svansen slokande i backen.

Alltså ubåtstridsledare blev min närmaste framtid. Inte hade man en aning om vad det skulle innebära. Men med facit och hela kommenderingsrollan i hand kan jag såhär långt efteråt säja att jag ångrar det inte ett ögonblick. Ubåtslivet var många gånger hårt, men på alla sätt givande. Ett sådant kamratskap! Ända nerifrån yngsta jungman upp till chefen , var man om inte Du, så i alla fall kompisar. På ett helt annat vis än på de stora övervattensfartygen, kryssarna och jagarna.

Det var ju inte heller fy skam att vi gjorde dubbelt så bra med pengar som ytseglarna, med vårt dubbla sjötillägg och snorkelpengarna.

Vi var 24 stycken ubÃ¥tsmatroser som blev antagna i oktober -53. Hälften var stridsledare och den andra halvan hydrofonister. Som stridsledare plottade man den lede fienden pÃ¥ ett plottingbord. Via gyrokompassen fick plottingbordet information om det egna fartygets rörelser, vilket projicerades pÃ¥ den genomskinliga bordsskivan. Plottarens uppgift var att lägga ut fiendens kurs och fart. SÃ¥ att stridsledningsofficeren hela tiden kunde se det inbördes läget för fartygen. Värdena pÃ¥ bäring och avstÃ¥nd kommer frÃ¥n periskopsobservationer, eventuellt radar och hydrofon. Chefen kunde sen med hjälp av alla dessa data och egna observationer i periskopet, avgöra rätt avfyringsögonblick för torpederna.

Jag ska inte tråka ut er med alltför många sån där fakta, men en sak som kanske några förstod som såg ubåtsfilmen "Das boot"-mer än 90% av livet på ubåt är väntan, väntan och åter väntan.

(Nästan alla andra filmer som handlar om ubåtar och ubåtsstrider , är helt overkliga och mest skrattretande för de som vet och har varit med.)

På att något skall dyka upp på ytan däruppe som ska sättas torpeder i.

Och när väl så sker då är det järnet som gäller. Hela ubåten, hela besättningen ger allt för att komma till skott och kunna sänka målfartyget.

Även fast det var fredstid, var spänningen och den där oförklarliga febern att få in en fullträff högst påtaglig.

Naturligtvis är torpederna i fredliga övningar, inställda så att de inte skadar målfartyget, utan passera väl under kölen på det.

Efter ett 15-tal olika ubåts och dykkommenderingar, under sammanlagt nästan 30 tjänsteår, slutade jag för gott i Flottan i mitten på -80talet. Och började ett totalt annorlunda liv. Som pilot! Uppe i luften! Men det blir en helt annan story.

I detta ämne, Flottan ber jag att få återkomma med brottstycken ur ett härligt submarint liv.

Av de 24 som kom in som ubåtskillar i oktober 1953, är jag idag den siste kvar i livet!

Nils D

Denna sida är visad 3297 gånger.