LOGGA IN
OM ROTBYGD

Vi vågade titta på solen genom våra sotade glas. Den var mycket mörk även om det fanns en ljusgård omkring den.
Vi vågade titta på solen genom våra sotade glas. Den var mycket mörk även om det fanns en ljusgård omkring den.

Genom sotade glas år 1945

Just då, när solen förmörkades hade vi användning för våra sotade glas.

Hela förmiddagen hade jag, tio år gammal, tillsammans med några lekkamrater i den lilla byn Kyrkhult hållit på att sota fönsterglasbitar över ljuslågor på grannens gårdsplan under uppsikt av grannfar Olof Jönsson. Normalt får man inte titta på solen det visste vi, inte ens om man har solglasögon på sig. Men nu skulle ju solen förmörkas och då fick man titta på den med sotade glas. Vi levde i spänd förväntan över det stora, som skulle ske. Mitt på ljusan dagen skulle det bli mörkt, som mitt i natten. Det kändes lite som om världen skulle gå under. Kittlande kusligt.

 Så hände det då, en solig sommareftermiddag att det blev kvällsskymning och strax därefter nattmörkt. Gräs, blommor och träd miste sin färg, blev gråa och spöklika. Vi vågade titta på solen genom våra sotade glas. Den var mycket mörk även om det fanns en ljusgård omkring den. Det var ruskigt, spännande och ödesmättat. Livet stannade liksom av, fåglarna tystnade och allt var så stilla i några minuter. Jag blev glad när det så småningom blev ljust igen. I längden hade det inte varit roligt att leva med en förmörkad sol. De  färg - och livlösa minuterna var nog för mig. Jag hade känt mig så liten och övergiven av Gud eller av någon världsregent.  Vilken, visste jag inte.

En solförmörkelse är ju en förväntad, övergående händelse. Men för mig var det en liten naturkatastrof, som rörde vid mitt barnasinne och jag glömmer den aldrig.

  Ett annat minne dyker upp hos mig, att grannens son Bengt kallade mig Sonta. Det hade jag helt glömt bort tills en sommardag för ett par år sen på utfärd till Bosjökloster.  Någon stannade vid vårt bord, tittade på mig en stund innan han sa: ”Nä, men - det är ju Sonta.” Jo då, det var Bengt efter många, många år. Att någon någonsin kallat mig så hade jag helt tappat bort. Men det var en skön känsla, som fyllde mig med värme och glädje i flera dagar. Det var något välbekant från barndomen som hann ifatt mig.

 Sonja Louise

(alias Sonja Johansson)



Denna sida är visad 986 gånger.

Visa karta

Denna berättelse är skapad av:
Ola Hallqvist, 2013-01-23
Redigerad, 2013-08-28