Lars MÃ¥nsson boksamlare

(Ur Svensk Tidskrift 1946) Lars Månsson i Tranemåla var en så småningom ganska välbärgad bonde, med brinnande håg för bildning men ut.an djupare kunskaper i bokliga ting, starkt anlitad i allmänna värv i hemkommunen och till en tid som riksdagsman.
Redan som pojke började han samla böcker – det blev mest billiga visor och skillingtryck från marknadsstånden i Karlshamn- och under ett livslångt samlande hopbragte han ett bibliotek på över 25,000 nummer. Det var svensk och i någon mån dansk litteratur han ville ha, och det av alla slag och från alla tider. Exemplarens beskaffenhet spelade liten roll; fattades det några sidor, kunde de ersättas med avskrifter ur fullständiga exemplar. Var det titelbladet, som saknades, blev det avritningar eller försök till sådana, trohjärtade och barnsligt rörande som bevis på denne olärde entusiasts ojämna kamp mot den ouppnådda lärdomens övermakt. överbibliotekarien S. Hallberg, Göteborgs stadsbiblioteks chef, som författat uppsatsen om Lars Månsson i Tranemåla, ger många lustiga och förståelsefullt tecknade bilder ur hans märkliga samlarliv.
Åven Lars Månsson gick i sin ringa mån i lära hos Klemming, som synes ha satt stort värde på denne originelle, något rustike och vildvuxne men hängivne och kunskapstörstande elev. Det var framförallt under riksdagsmannaåren, som kontakten var livlig, men den underhölls sedan per litteras, och många undervisande brev och innehållsrika· bokpaket gingo från nationalbiblioteket i Humlegården till det lantliga tjället i Blekinge, där snart en särskild byggnad måste timras upp för att rymma de växande bokskatterna.
Lars Månsson var olik Snoilsky även i fråga om de önskningar han hyste om sin samlings framtida öde. Han ville, att hans mödosamt hopsamlade skatter skulle bevaras odelade, att hans kära böcker »skall komma till gagn och nytta i framtiden och ej förskingras». Denna hans önskan gick också i uppfyllelse, och det har väl glatt honom, även om de ekonomiska transaktionerna i samband med avyttrandet voro av föga tilltalande karaktär. Den väldiga samlingen hamnade efter en del vedervärdigheter i Göteborgs stadsbibliotek, på samma plats alltså som Snoilskys. Där bilda resultaten av dessa sinsemellan så olika samlares mödor de viktigaste beståndsdelarna i samlingen av äldre svenska tryck.
»Det kan tryggt sägas», yttrar överbibliotekarie Hallberg, »att utan Tranemåla och Snoilsky skulle Göteborgs stadsbibliotek aldrig kunnat bli det stora svenska bibliotek det nu är. Den anspråkslöse Blekingebondens namn är därför ett av de största i bibliotekets historia och skall så förbliva.» Därmed slutar denna med överlägsen skicklighet och fin förståelse tecknade bild av en enastående episod i svensk bibliotekshistoria.

Denna sida är visad 22738 gånger.