Gustaf Söderlund var verkställande direktör för Olofströms bruk 1913-21. (Ur Olofströms kommuns bildarkiv)

I konfliktens centrum

Mannen på bilden ledde Olofströms Bruk under några ganska turbulenta år. 1913 utsågs Gustaf Söderlund till verkställande direktör för Olofströms Bruk. Bilden han lämnat efter sig efter åtta tjänsteår är inte odelat positiv, "en hög chef av gammal modell". Fackföreningsmotståndare, lät såga ned "Viloboken", arbetarnas minnesmärke. (ur bildtext från Olofströms kommuns bildarkiv).

Under Gustaf Söderlunds tid som verkställande direktör inträffade en av de viktigaste konflikterna på svensk arbetsmarknad, och den inträffade i Olofström. 1915 var det krig i Europa, det andra årets av första världskriget. Mellan 35 och 40 procent av tillverkningen i Olofström var krigsmateriel, till exempel granat-kartescher och torpeder till flottan.

Det kom alltså in order till företaget, men samtidigt blev tiderna sämre för arbetarna eftersom bland annat inflation gjorde att reallönerna minskade. Lagom till jul 1915 avskedades 12 fackligt aktiva arbetare. Efter en dryg månads växande missnöje ställde facket ett ultimatum till företagsledningen. Både facket och verkstadsföreningen (arbetsgivarorganisationen) agerade för att försöka förhindra strejken, men i maj 1916 bröt den ut. Formellt gällde konflikten timlönerna och det blev en långvarig och hård konflikt.

I juni 1916 uppnåddes till slut en kompromiss som kunde accepteras av båda parter. Fack och arbetare beskrev det hela som en seger. De 12 arbetare som hade avskedats fick komma tillbaka. 

Den viktigaste följden av konflikten var emellertid att facket nu kunde behålla sin kontroll över möjligheten att förhandla om ackordprissättningen och därmed påverka arbetstakten i fabriken. Olofströmskonflikten 1915-16 ses av många som ett viktigt steg mot den maktdelning på svenska arbetsplatser som var en viktig princip och som formulerades framför allt i det så kallade Saltsjöbadsavtalet 1938.